Mycket annat har hänt men det tar jag i ett annat inlägg så att jag kan fortsätta hålla bloggen vid liv, fastän det är tufft! 

Men hursomhaver, idag ett år som frisk, bara 4 år kvar till friskfrisk, det måste firas!!  

❤️✌️

Idag är jag nervös, eller nervositeten har väl egentligen funnits där mer eller mindre senaste veckan. Varenda lilla smärta eller ovanlig känsla och jag tror att den är tillbaka - cancern. 

Jag har alltid varit nervös inför återbesöken men denna gången är det något värre än tidigare. Jag vet att jag inte varit lika "hälsosam" som jag annars försökt att vara. Jag har både varit dålig på att träna (=endast promenader och nååågon löprunda) och maten har jag egentligen inte brytt mig om alls... Jag har liksom tappat allt mentalt, inte känt mig motiverad och väldigt nere! 

Jag är rädd men har lovat mig själv att efter dessa proverna, klämningarna och återbesöket så ska jag ta tag i allt igen - det blir inte bättre och verkligen inte lättare av att tycka synd om sig själv! Jag ska ta tag i mig själv för OM den lilla jäveln skulle bestämma sig för att komma tillbaka så är jag mycket bättre förberedd om jag mår bra mentalt och framförallt fysiskt! Och OM den skulle komma tillbaka, då tar vi det då, det går inte att älta! 

Jag hade behövt gå till någon och bearbeta, jag vet! Men Kalmar är Kalmar och Kalmar vet tydligen inte hur man "hanterar unga som varit sjuka" enligt min läkare... 

Nu ska jag rycka upp mig, snart sätta på Emla och sen åka och ta prover hos sjukhuset! Jag är frisk och detta gör vi bara för "säkerhets skull", eller hur?

Kram!

I mars 2013 fick jag reda på att jag hade drabbats av Hodgkins lymfom, vilket i min värld var helt obegripligt och svårt att förstå. Folk runtomkring blev också snabbt blev indragna och många visade sitt stöd genom att köpa "Fuck cancer"-armbanden!

Allting gick väldigt fort för mig och jag skriver om allting här i min blogg. Jag har fått mycket uppmärksamhet kring min sjukdom i Kalmar just för att jag varit så öppen och vågat dela med mig av såväl det negativa men också det "positiva" och att man måste försöka fortsätta leva trots tuffa behandlingar, tråkiga besked och rena skitdagar - men framförallt alla onda tankar som kommer till en.

Träningen var viktig för mig redan innan sjukdomen och jag hade fått i present ifrån min mamma att träffa en PT för att bygga upp min då taniga kropp. Denna PTn blev en fin vän till mig som sedan fick mitt cancerbesked över telefon av mina föräldrar… 

När jag sedan hade avslutat mina cytostatikabehandlingar och strålningsomgångar så ville jag komma igång med "riktig" träning igen efter drygt ett års lugna promenader. Jag träffade Sara (PT:n) som hjälpte mig att lägga upp försiktiga pass som skulle hjälpa min kropp att försiktigt komma tillbaka igen - det mötet ❤️ och att få komma till gymmet ❤️!!! Så småningom blev jag frisk och Sara och jag började prata om att starta någon sorts insamling till Ung cancer. 

Sara har varit en stor stöttepelare för mig och en viktig del i mitt liv både innan och efter sjukdomen! Vi kan inte vara tacksamma nog, jag och min familj! En sån tjej!

Vi tror kanske just att jag klarade behandlingarna så pass bra är mycket tack vare min tidigare träning tillsammans med min tränare och vän - jag svarade bra på behandlingarna och klarade också att leva "normalt" bara några dagar efter cytostatikabehandlingar osv - min historia fick ett lyckligt slut! 

TILL SAKEN!

Vi har nu planerat att anordna Gratis träningspass med frivillig donation till Ung cancer! För vi tänker fortsätta kämpa! 

HAPPY HOUR!

Idag för ett år sedan fick jag besked om att jag hade fått cancer i lymfkötlarna i halsen, då visste jag inte att det fanns på fler ställen i kroppen. Idag för ett år sedan visste jag inte vad som väntade- hur min kropp skulle svara på cellgifterna, hur länge jag skulle gå på mediciner, om jag skulle strålas, läggas in... Om jag överhuvudtaget skulle överleva även fast "oddsen" var bra för unga som fick Hodgkins lymfom!

Idag sitter jag här, starkare, lite klokare och mer levande än förr!

Häromkvällen såg jag på "Jills veranda" när Kristian Gidlund gästade - detta spelades in fyra månader innan han gick bort. Det gick då upp för mig att man kan aldrig vara tacksam nog inför livet! Jag skulle mycket gärna kunna vara han och varit/bli lika sjuk som Kristian blev... Men så går inte att tänka, för vi måste vara tacksamma för det vi har, att vi får leva och för att vi får vara friska när vi är det! Man kan inte tänka på allt som kan hända eller tänka att "om man bara gjort saker annorlunda" när saker inträffar... 

Jag är oerhört tacksam för livet och att idag vara frisk, att ha haft och fortfarande ha så fina och otroligt stöttande människor runtomkring mig. Jag och min familj har verkligen fått erfara hur många omtänksamma själar vi har runtom oss som har gråtit, skrattat, känt smärta och kämpat med oss! ❤️

Detta inlägget var oerhört svårt att skriva och jag har skrivit, suddat, läst, suddat, skrivit.... Fick ihop lite men känslorna de kommande veckorna kommer vara många och jag får inte ner i skrift hur det känns... Jag är oerhört tacksam över att jag idag är frisk men alla minnen dyker upp nu när det är ett år sedan allt hände och även om det är bra nu så var det tuffa kommande veckor jag hade framför mig då! Jag kommer "lida"  med den tjejen jag var då och tänka på hur stark jag och min familj varit i allting vi tvingades gå igenom - det kanske kan förklara om jag uppfattas som annorlunda de kommande dagarna, hoppas ni är förstående!

Puss o kram!

Klickar mig in på Google och vips så har jag i stort sett alla symtom för nedsatt sköldkörtelhormon... Nu tycker ni att jag är löjlig, att jag tycker det är en stor grej fastän att det är så vanligt ibland oss svenskar. Vet ni, då låter jag er tycka det! 

Jag tycker att det är en stor grej då det inte är min egen kropp som "valt" detta. Vet inte hur jag ska förklara mig... Jag hade tyckt att det var helt okej, kanske till och med skönt, om man tagit blodprover efter att varit trött och hängig och fått svaret "Det är din kropp som försöker förklara för dig att du får för lite sköldkörtelhormon och att mer måste tillsättas", tada! Bra jobbat kroppen! Men i mitt fall är det så att kroppen är ur balans, blivit utsatt för både cytostatika och strålning... Min kropp är bra, den har klarat allt detta, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara sur! Fuck allting! Vill bara vara 110% frisk! 

Det gör mig också rädd att det gått så fort efter strålningen som detta visas... De varnade mig, men de varnade oss också för att det kunde uppstå problem med hjärta och att framtida bröstcancer främst på höger sida var möjligt... 

Ja pappa, jag är negativ, men då kan det bara bli mer positivt! Eller så är det bara hormonet som inte finns som talar... He he! Må proverna vara återställda om 3 månader!

En sak till jag måste vara bitter över (Gud vad bittert, är glad i verkligheten - utåt 😉)... Förkylning! Vad är en jäkla förkylning emot en "cytostatika-bakfylla"!? Ingenting! Jo, för minnet är så kort så det är nästan jobbigare nu att vara förkyld! Sjukt! Försöker tänka positivt och att jag varit med om värre samtidigt som jag försökt intala mig själv tidigare att leva här och nu! 

Nä, upp och snyta mig, rycka till mig! Förlåt! Var glada!

Livet är underbart, vi lever ju!

Kram på er! ❤️

 

Jag hade ljugit om jag sa att jag inte var nervös! Men jag vet inte vad jag är nervös för? Det är inte direkt, konstigt nog, att jag är rädd att det är tillbaka, för det är ingenting jag kan påverka! Det är svårt att gilla läget, men om så är fallet, att någonting ser konstigt ut, är det bara att gilla läget och kämpa på, på nytt! Jag tror mer att jag i så fall är rädd för att andra ska veta att jag är sjuk, att försöka komma tillbaka än en gång efter tillfrisknande och att min familj ska behöva genomgå allting än en gång. Tror jag. .. Okej, jag är nog rädd för allting egentligen! 

 

_________

Längre än så hann jag inte innan pappa hämtade upp mig. Vi åt lunch, gjorde nytt pass och åkte till sjukhuset för att möta upp mamma och träffa läkaren!

Jag är frisk, denna månaden också - fri ifrån cancer! Det enda är att min sköldkötel eventuellt kan ha tagit lite stryk.. Jag har lägre sköldkötelhormon än vad man ska ha, dock kan det vara så att kroppen är trött och är påverkad av strålningen än! Vi kommer att vänta tills nästa kontroll och ta nya prover och se om det är några förändringar, både positiva och negativa, på sköldköteln. Nedsättning av detta hormonet kan göra att man blir trött (check!), lättirriterad/orkeslös (check!) och även att man går upp i vikt (?). Jag hoppas innerligt att mina prover då ser bättre ut till nästa kontroll men annars kommer medicin sättas in och så kommer de värdena också att bli bra och återställda så länge jag medicinerar - dock hade jag helst allt vad medicin heter!

Så, en liten uppdatering från en väldigt, väldigt trött Becca efter flera oroliga nätter! Men nu kan vi slappna av i några månader till! 

Tankarna är många, särskilt såhär vid nyår...
Nytt år, nya möjligheter! Nytt år, nya löften!  Nytt år… ett nytt år som ska bli bättre.
Vi lovar oss själv att vi ska börja äta nyttigt, börja träna, sluta med dumheter och börja leva som elitstjärnor eller andra som änglar…

Om jag hade vetat vad jag gjort fel för att drabbas av cancer så hade jag aldrig gjort det! Det är därför jag har så svårt att förstå hur folk kan börja röka när man vet vad det kan medföra! Hur folk kan börja snusa, strunta i att träna och allting som läkarna påstår leder till att cancer kan börja bildas och i många fall förgör ens kropp! Jag ska dock inte påstå att jag alltid levt som man ”ska”, klart jag har gjort ”farliga" saker jag med… både solat solarier och legat på stranden, jag är sockerberoende (fortfarande) och älskar All mat… men idag är jag rädd, eller räddare och försöker leva sundare! Jag har även en fin vän som drabbades av Malignt melanom, hudcancer, och när man ser vad folk får gå igenom på grund av ”saker man kanske inte borde gjort” så är det inte värt det! Inte för fem öre! Om jag hade vetat att ”om jag gör detta så kan jag få cancer” så hade jag aldrig gjort det… Så sluta rök, snusa, dricka, ta på hög solskyddsfaktor, börja träna, ät nyttigt 365 dagar om året – skämt åsido, men tänk en gång extra… många hade gärna varit i dina friska kläder, många som inte ens vet varför man just drabbas fastän man levt ”rätt”!

Jag förstår om många reagerar på detta inlägg men i och med att det snart är ett nytt år, ett år som jag precis som alla nyår kommer lova mig själv kommer bli ”bättre än föregående år” så blir tankarna fler och klumpen i magen större! Detta år, som jag för 364 dagar sedan firade in tillsammans med mina bästa vänner och pojkvän, nyåret jag lovade skulle bli ”bättre än förra” och möts av en käftsmäll i månad tre av tolv under året… År 2014 kan bara bli bättre!? Jag håller tummarna för att jag klarar alla kontroller med bravur och att jag bara kan bygga upp år för år och att år 2018 kommer snabbt och vi blir friskförklarade snart är här!

Så vad har alla för nyårslöften? Mina får som sagt bli att klara av alla kontroller kommande år och att jag ska börja uppskatta saker och mig själv ytterligare lite till!

Gott nytt år om vi inte ses!

(Ps. Min telefon är sönder därav har uppdateringen varit låg… Det får bli ytterligare ett nyårslöfte - bearbeta mitt mentala lite mer genom att skriva av mig, dokumentera och dela med mig här!)

Alla fina ord, tankar, sms, kommentarer, "likes", med mera, med mera efter att jag, tillsammans med mina föräldrar, ställt upp i Barometern och berättat om vårt senaste år både värmer och stärker en så oerhört mycket! Jag ångrar inte en sekund att jag vågat prata om min resa - och det nu även i media! Har ingenting att skämmas över och hela mitt fortsatta liv kommer jag få leva som en "överlevare" över cancern - så mäktigt!

Många tårar under dagen, av ren glädje och stolthet! Fina människor! <3 sagt det förr, men ni är guld värda! Allihop! 

Bilden jag skickade till pappa på den upptäckta "muskelinflammationen"...

Har varit mycket sista vecka men länken till intervjun på Sveriges radio, P4, kommer här!
Läskigt hemskt att höra sin egen röst och bilden var inte särskilt vacker den heller, man är fortfarande självkritisk trots sjukdom - men det är värdsliga saker! Det viktigaste är att jag är frisk och att jag kan försöka nå ut med ett budskap, inte att jag har röd näsa och var otroligt stressad när bilden togs! Ha ha! 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5724381 

Ps. Intervjun jag gjorde med Ia på Barometern publiceras i lördagsbilagan på Lördag! Ds.

 

Klart jag fortfarande är rädd, kanske mer rädd än vad jag var under själva behandlingarna - då var det ju någonting som krigade mot cancer tillsammans med oss i min kropp, nu är vi ensamma och hoppas att kroppen kan sköta sig själv utan mediciner och hålla sig frisk i alla fall! 

 

Intervjuen med Baromentern kommer förmodligen att publiceras i Lördagsbilagan den 14/12 och så återkommer jag med ev. länk till min intervju med Sveriges radio - så tveksamt det lät, men jag återkommer med mer information helt enkelt!

 

Ta hand om er!

Allting är rörigt, känns konstigt och suddigt...

Nummer Elva, månaden november, år tvåtusentretton... Den elfte november tvåtusentretton - dagen då jag blev fri ifrån cancer. Den dagen jag gick ut från dagvården som en vinnare, jag besegrade cancern. Dagen vi "fightat" klart med "hodgkinsen"... Dagen då jag blev Herren på täppan! 

Klockan 09.50 klev jag in på dagvården, sent för att vara jag och pappa. Klockan blev 10.00, mamma har inte dykt upp än... 10.02 står hon i hissen, sen. Klockan blir 10.15 och strax därefter öppnas dörren in till läkaren, Landstinget är hellre sena är tidiga, men nu är jag inte bitter. Jag ska dock inte sticka under stol med att DÅ trodde jag att all tid efter klockan tio innebar ett dåligt besked - "De skjuter nog på det för att ingen vågar lämna beskedet". 

När vi sitter på stolarna framför skrivbordet, som vi tidigare fått många dåliga besked framför, så kommer magknipen, klumpen i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken... OCH då har läkaren tappat bort papperna där de viktigaste svaren i hela världen står!!? "Men jag har sett svaren tidigare och... Allting ser bra ut!"... Detta leder till att vi alla tre brister ut i glädjetårar, alla stenar släpps ifrån axlar och hjärtan och jag kan slå vad om att det var en tår jag skymtade även i doktorns ögonvrån. 

När vi kommer ut och sätter oss i bilen igen säger pappa "Tjabba... Det känns så jävla märkligt... Så bra! Det känns som att bli pappa igen!!!" ❤️

Allting känns så jäkla overkligt, för oss alla. Vi kan inte fatta! Det känns som att jag, vi, levt med detta i år! Idag är det 8 månader, exakt, sen allting satte igång, 8 månader av helvete, av upp och nedgångar, tårar, ilska och hat... Men mest av allt kämparvilja och styrka, vi har kämpat och slagits allihop, tillsammans! 

Om tre månader är det kontroller, jag ska även ta prover på sköldkörteln och börja med mammografi inom en snar framtid, men det tar vi då! Nu tänker jag leva HÄR OCH NU!

Jag är så jäkla tacksam för allt stöd och alla tummar ni hållit för mig, kända som okända! Låter klyschigt, men jag har känt det! Det har stärkt mig som människa, fått mig att orka, att folk trott på mig har gjort att jag står där jag gör idag - fri från cancer! 

Jag är långt ifrån mentalt klar med detta, därför kommer jag fortsätta att skriva här - både för min men även för er skull och för att stötta människor som sorgligt nog  tvingas gå igenom samma sak som jag gjort... Men till er vill jag säga att det kommer bli bättre. Var starka mentalt så har ni redan kommit långt! Livet är orättvist men tyvärr måste man bara gilla läget och göra det bästa av det, kämpa! 

Den 11/11-2013 blev vi friska ifrån Hodgkins lymfom och det känns så jävla bra! Mot livet! 

❤️

Ett steg närmre en milstolpe... I tisdags rullade bilen emot Linköping för PET/CT-röntgen. Allting blev en aning mer hysteriskt än vad vi alla trodde och hoppades, men nu är det gjort. Nu är det ännu mer väntan som väntar.

Den 11/11 klockan 10.00 ska jag få svar. Vi ska få veta om vi besegrat cancern eller om den lilla jäveln inte ger upp. Hoppet är hopplöst, minst sagt. Det är svårt att gå runt och tänka positiv nu när det enda man kan göra är att vänta, när det enda man vet är att det bara går att hoppas och hålla tummarna hårt. Men jag vet att jag har många tummar där ute hållna för mig och då kan det bara gå bra!? Vi kommer klara detta och vinna tillsammans, det finns inget annat! 

Det här med tankarna är nog svårt för de som inte är "drabbade" (alla blir eller är drabbade men som inte lever I det...) att förstå, kan jag tänka mig. "Tänk positivt, positivt tänkande", vi cancerdrabbade försöker leva i positivt tänkande, men det är inte alla dagar de vinner emot de dumma, negativa tankarna om att någonting kan finns kvar. Min senaste tanke var att i och med att jag har haft cancer så är det lättare för mig att bli drabbad - igen. Men jag försöker vara positiv, jag försöker vara stark och jag ska vinna ... Låt bara den 11 november 2013 komma, fort, och att det blir min turdag!

Jag har dessutom fått ett nytt jobb, mitt "drömjobb" fram till att jag vet vad jag vill syssla med resten av mitt liv - jag har fått jobb i en skoaffär. På måndag börjar jag att läras upp för att sedan börja gå efter schema i början av december - halvtid. Jag borde vara hur glad som helst, det är jag, men jag tror det hade varit annorlunda om jag vetat att jag är frisk, haft det på papper, så att man slipper vara rädd att behöva svika någon mer om det där pappret inte skulle komma!

NOG MED NEGATIVA TANKAR, vi ska vara positiva - positivt tänkande! Jag kommer ju bli frisk, jag är frisk! Allting handlar bara om väntan, väntan efter förmiddagen den 11 november!