25/3-2013

Den 10 mars 2013 upptäckte jag en knöl på min hals. Muskelinflammation, var det första jag tänkte. Men den gjorde inte ont. Den var bara stor, och svullen.  Förövrigt mådde jag bra, bortsett från att det var ”fult” med ett svullet nyckelben och hals.

Pappa, som är sjukgymnast, tittade och kände på den och konstaterade att det inte var muskeln då knölen var så pass hård. Jag var på kalas på kvällen där Uffe, ambulanssjuksköterska, tyckte att jag skulle åka in till akuten. Ringde till mamma som jobbar på operation och denna kväll arbetade natt, hon tyckte att jag skulle avvakta för att hon vet hur uppstressad och rädd jag blir av sjukhusmiljö och nålar. Knappt en timme efter att jag kommit hem ifrån kalaset ringer mamma igen på min telefon och säger at pappa är på väg för att hämta upp mig och att vi måste åka till akuten. Kirurgen hon arbetade med sa att det kunde vara blodförgiftning eller komma att påverka min andning. Jag satt på akuten i tre-fyra timmar utan att ens bli TILLFRÅGAD hur jag mådde, ingen läkare kollade på mig. När klockan slog 00.15 bestämde jag mig för att åka hem.

Måndagen dagen efter kollade Mäkelä på mig och jag fick en tid på öron, näsa, hals. Därefter gick allting fort. Jag undersöktes och de gjorde faryngoskopi, stack mig i halsen och bokade in en operation till dagen efter, tisdagen, för att ta bort en bit av lymfan som de kunde undersöka.

Efter operationen fick jag besked om att jag skulle få svar på allting på fredagen samma vecka klockan 9. Både dagen och tiden ändrades för många gånger för en ungdom som ska vänta på ett svar som kan förändra hela ens liv.

På tisdagen den 19 mars, vilket kom att bli den värsta dagen i hela mitt liv, var det återbesök på sjukhuset. Läkaren kom och hämtade oss i väntrummet och såg glad ut, vilket stärkte mig lite och jag log. Hon frågar ”Har det varit jobbigt att vänta?” och min tanke var att hon försökte skoja till det för att sedan säga att allting såg bra ut! Men så var inte fallet… ”Mm, jag förstår att det varit jobbigt och tyvärr har jag inga bra besked att komma med. Du har Hodgkins lymfom.  Vet du vad det innebär?”. Där brast jag och hela min värld. Mamma och jag hade pratat om just detta natten innan återbesöket när jag skulle sova. Jag grät och kunde inte lyssna. Fick komma till Hematologen och en av mina läkare direkt efter. Han informerade om de närmsta som skulle ske men jag kunde inte fokusera. Jag bara grät. Pappa och mamma försökte vara starka men jag visste att de ville vara det framför mig men egentligen inte heller förstod vad som nyss hänt.

Långt skrivet men väldigt kortfattat och intensivt, precis som de senaste veckan varit för oss. På den senaste veckan har jag hunnit få cancer, flyttat hem till mamma och även hoppat av skolan. Hela mitt och min familjs liv har förändrats, men vi är starka! Det var vi redan innan, men detta komma stärka oss både som familj och människor ännu mer!

Ännu en intensiv vecka väntar. Idag ska jag och pappa på spirometri, vilket innebär att man ska kolla min lungkapasitet och därefter ska jag upp till avdelning 18 för att skriva in mig och träffa ännu fler läkare. Imorgon ska jag, mamma och pappa till Linköping för att göra en kontraströntgen så att de kan kartlägga cancern, om den bara finns i lymfkörteln i halsen eller på fler ställen i kroppen. På onsdag ska jag och mamma upp tidigt för att åka till sjukhuset och operera in en liten dosa i bröstet på mig som de kommer kunna ge medicinen (cellgifter) igenom… Mer än så vet jag inte just nu, men förmodligen börjar cellgifterna efter påsk.

Ska väl även skriva någonting om min nålfobi. Folk kan säga att de har fobi för spindlar eller ormar, jag tror dem inte, de är bara rädda. Den fobi jag har för nålar och stick är pinsam! Jag kan inte ens ta bort ett Emla-plåster (bedövning) som jag förknippar med sprutor utan att gråta. Jag hyperventilerar och får sövas när man gör ingrepp som man kan göra med endast lokalbedövning – då med narkos för jag inte vågar stickas i handen först. Under tiden de opererar får de ta blodprover… Jag vet att detta kommer försvåra saker och ting ytterligare, men jag är stark! Jag ser det som en slags bearbetning och övning av min fobi och efter allting så kommer en liten spruta inte vara någonting för mig!

Jag kommer klara detta! Jag ska gå ur denna tid som en starkare människa än innan. Jag vet att jag kan med min underbara familj, pojkvän och vänner bakom mig!