Min mamma sa alltid till mig och min syster när vi var små att ”elaka människor är osäkra människor”.
Jag är rädd för att folk utifrån ska vara elaka emot mina nära, rädd att jag
inte ska kunna vara där vid rätt tillfälle och hjälpa… sedan kommer jag på mig
själv med att jag är elak. Jag är elak just mot mina närmaste - föräldrarna,
systrarna, pojkvännen och ibland till och med hunden. Jag säger elaka saker och
den senaste veckan har jag varit vassare än tidigare.

Jag skulle varit klar med mina cellgiftbehandlingar nu. Jag skulle egentligen
snart sitta i bilen på väg till Linköping för att strålning. Egentligen skulle
jag vara några steg närmare målet än vad jag är nu. Jag är på toppen och min
pappa säger att nu är det nerförsbacke och snart är vi framme. Jag är klar med
cellgifterna om drygt två månader och förhoppningsvis helt klar om kanske tre –
MEN JAG SKULLE KUNNAT VARIT KLAR MED ALLT INOM EN MÅNAD!

Allt detta gör mig till en osäker person. Min kurator sa till mig (på ett
ungefär, men mycket klokare, förståeligt och bättre)

- Om Greta på stan, som du inte känner, gjort någonting som gjort dig arg. Hade
du ställt dig och skrikit på Greta då?
-Nej!
-Nä, för då tar man ut denna ilska på sina nära, för du bryr dig om dom, du vet
att dom bryr sig tillbaka och du vet också att dom stannar kvar och förstår
dig!

Egentligen är det sjukt men så är det nog. Jag skäms och försöker undvika mina
dippar på humöret men kompensera upp det med mina toppar!

Det jag egentligen vill säga är att jag älskar min familj och mina vänner över allt annat!
Livet är för kort för att vara arg och bråka!!!