Idag är ingen bra dag. Jag vill helst inte gå utanför dörren alls, men
det är då det är som viktigast att ta sig i kragen, byta om och bara gå ut. Jag
har ringt sjukhuset och sagt att jag valt att inte ta mina prover idag, jag tar
dem imorgon istället – känns bra att man kan styra lite själv och sköterskorna
på dagvården på avdelning 18 är tillmötesgående (fastän jag inte fick slippa
helt och hållet…)!

Som jag skrivit förut så är det skötorskorna på dagvården som gör att jag
orkar. Landstinget övriga personal är långt ifrån hjälpsamma! Jag förstår att
de är vanliga människor som också kan vara sjuka, som också har familjer och
tragedier i släkten men det är väl knappast så att det bara finns en person på
varje position? Behöver en människa hjälp och har tagit så mycket mod till sig
att både erkänna för sig själv och för andra och ta steget till att våga ta
hjälp, söka vård eller vad det nu kan vara man behöver hjälp med så är det
minsta man kan göra att försöka hjälpa!? Det är deras jobb! Det krävs mycket
för att våga erkänna att man, som i exempelvis mitt fall, behöver prata med
någon… vilket jag nu gett upp!

Ingen i min släkt, varken på mamma eller pappas sida, har haft Cancer så långt
bak vi kan se. Hodgkins är ingen ”ärftlig” form men jag slutar inte fråga mig
själv vad jag gjort för fel!? Jag ÅT bra, jag TRÄNADE bra, jag röker inte,
festar och dricker alkohol ytterst sällan och i de fall ytterst lite! Jag
GJORDE allt man skulle för att undvika Cancer, jag var den personen som enligt
alla dessa råd var skyddad ifrån att drabbas! Dessa råd är bullshit och pappa
skrattar än idag åt att jag i rent ursinne slängde ur mig det till läkaren
under min inskrivning på avdelningen – ”Ni påstår att man ska leva på ett visst
sätt för att undvika att bli sjuk! Men jag ska säga dig en sak, det är ren
jävla BULLSHIT!!!”.

Jag gjorde allting man skulle göra rätt och det är först nu man blir nojig! Man
kan omöjligt styra över denna hemska sjukdom och jag tycker det är illa att gå
ut med olika ”regler” man ska följa för att undvika att bli sjuk när det ändå
inte hjälper! Du kan leva hur ohälsosamt som helst, hela livet, och ändå slippa
att bli drabbad…

… Idag, när jag är sjuk, så vill läkare och sjuksköterskor att jag lever allt
annat än hälsosamt. De vill att jag ska äta mycket fett, kolhydrater och salt –
i och för sig ser de all mat man får i sig som bra mat just nu! Jag ska försöka
promenera men undvika styrkelyftning och annan tung träning (just nu). Jag
hoppas att jag hittar tillbaka till mina sunda vanor så fort jag blir frisk,
det var min livsstil innan jag blev sjuk, men man undrar ju om det kanske var
det som gjorde att jag drabbades… tankarna slutar inte snurra!

En dryg månad sedan jag skrev och ungefär lika lång tid kvar tills jag
börjar mina strålningar i Linköping och alltså är klar med cellgifterna och
snart även sjukdomen! Peppar, peppar!

I onsdags var jag på sjukhuset för att göra en kontraströntgen. En röntgen som
ska visa hur cellgifterna tagit och om de cancerdrabbade delarna i kroppen minskat
och till vilken storlek – inte om det är någon aktivitet. Detta besök var ett
av de värsta sedan jag fick beskedet och jag kunde inte kontrollera min kropp
och min reaktion alls! Det kändes mer som att man backade i sjukdomen än gick
framåt – jag är rädd för vad bilderna ska visa, rädd för att jag inbillar mig
till en friskare person än vad jag kanske egentligen är!

Väntan är det värsta med hela sjukdomen. Väntan på beskedet om din utredning,
vad du har för sjukdom, din behandlingsplan, besök, röntgen, prover, med mera,
med mera!

När man har drabbats av Cancer så går det inte att fokusera på det negativa
(även om det är svårt att undvika…)! Man måste hålla huvudet högt, tänka
positivt och försöka se de bra sakerna i dagarna, i livet.

Cancer är en hemsk sjukdom som ingen borde drabbas av. En sjukdom som man inte
kan påverka och som många blir väldigt sjuka av, men det är fortfarande
ingenting som smittar! När jag är ute på stan märker jag att folk jag känner
eller tidigare känt på något sätt undviker mig. De är rädda att komma fram och
prata, rädda att fråga... Men är du drabbad av en sådan hemsk sjukdom så vill
du hellre att folk frågar än att de håller sig undan och sedan pratar och spekulerar
bakom ryggen på dig! Jag är sjuk, men jag smittar inte och det är den känslan
ni ger mig när ni håller er borta!

Hur jag mår beror mycket på min inställning till saker och ting, vill jag tro. Sjukdomen
har hjälpt mig till att bli en positivare person med en ljusare syn på livet
och jag uppskattar små saker, som man tidigare tagit för givet, lite extra! Jag
gör det jag känner för och det kanske även gör mig mer egoistiskt i sättet att
tänka med tanke på att jag tidigare endast gjort vad andra känt för och
anpassat mig till fullo. Säga vad man vill, jag har börjat leva ut livet mer efter
jag fått diagnosen än innan!