19/5-2013
Min mamma sa alltid till mig och min syster när vi var små att ”elaka människor är osäkra människor”.
Jag är rädd för att folk utifrån ska vara elaka emot mina nära, rädd att jag
inte ska kunna vara där vid rätt tillfälle och hjälpa… sedan kommer jag på mig
själv med att jag är elak. Jag är elak just mot mina närmaste - föräldrarna,
systrarna, pojkvännen och ibland till och med hunden. Jag säger elaka saker och
den senaste veckan har jag varit vassare än tidigare.
Jag skulle varit klar med mina cellgiftbehandlingar nu. Jag skulle egentligen
snart sitta i bilen på väg till Linköping för att strålning. Egentligen skulle
jag vara några steg närmare målet än vad jag är nu. Jag är på toppen och min
pappa säger att nu är det nerförsbacke och snart är vi framme. Jag är klar med
cellgifterna om drygt två månader och förhoppningsvis helt klar om kanske tre –
MEN JAG SKULLE KUNNAT VARIT KLAR MED ALLT INOM EN MÅNAD!
Allt detta gör mig till en osäker person. Min kurator sa till mig (på ett
ungefär, men mycket klokare, förståeligt och bättre)
- Om Greta på stan, som du inte känner, gjort någonting som gjort dig arg. Hade
du ställt dig och skrikit på Greta då?
-Nej!
-Nä, för då tar man ut denna ilska på sina nära, för du bryr dig om dom, du vet
att dom bryr sig tillbaka och du vet också att dom stannar kvar och förstår
dig!
Egentligen är det sjukt men så är det nog. Jag skäms och försöker undvika mina
dippar på humöret men kompensera upp det med mina toppar!
Det jag egentligen vill säga är att jag älskar min familj och mina vänner över allt annat!
Livet är för kort för att vara arg och bråka!!!
Jag är rädd för att folk utifrån ska vara elaka emot mina nära, rädd att jag
inte ska kunna vara där vid rätt tillfälle och hjälpa… sedan kommer jag på mig
själv med att jag är elak. Jag är elak just mot mina närmaste - föräldrarna,
systrarna, pojkvännen och ibland till och med hunden. Jag säger elaka saker och
den senaste veckan har jag varit vassare än tidigare.
Jag skulle varit klar med mina cellgiftbehandlingar nu. Jag skulle egentligen
snart sitta i bilen på väg till Linköping för att strålning. Egentligen skulle
jag vara några steg närmare målet än vad jag är nu. Jag är på toppen och min
pappa säger att nu är det nerförsbacke och snart är vi framme. Jag är klar med
cellgifterna om drygt två månader och förhoppningsvis helt klar om kanske tre –
MEN JAG SKULLE KUNNAT VARIT KLAR MED ALLT INOM EN MÅNAD!
Allt detta gör mig till en osäker person. Min kurator sa till mig (på ett
ungefär, men mycket klokare, förståeligt och bättre)
- Om Greta på stan, som du inte känner, gjort någonting som gjort dig arg. Hade
du ställt dig och skrikit på Greta då?
-Nej!
-Nä, för då tar man ut denna ilska på sina nära, för du bryr dig om dom, du vet
att dom bryr sig tillbaka och du vet också att dom stannar kvar och förstår
dig!
Egentligen är det sjukt men så är det nog. Jag skäms och försöker undvika mina
dippar på humöret men kompensera upp det med mina toppar!
Det jag egentligen vill säga är att jag älskar min familj och mina vänner över allt annat!
Livet är för kort för att vara arg och bråka!!!
18/5-2013
Ni vet när man är trött efter en lång dag. När allting blir mycket mer
känsligt och man kan börja gråta för att man inte når tröjan längst upp i
garderoben eller för att äggen som du skulle äta till frukosten morgonen efter
är slut. Precis likadant kommer cancer-tankarna till mig på kvällen – tankar
tillsammans med ångest och gråt!
Det vet alla. Allting blir jobbigare och dumma tankar kommer till en när man är
trött. I förrgår (16/5) var det extra jobbigt för mig. Jag och min pojkvän var
ute och gick kvällspromenaden med hunden, vi pratade om gamla låtar och helt
plötsligt kom det bara till mig. Jag fick låna en ängel – Shirley Clamp. Denna
låt lyssnade jag mycket på för några år sedan.
En dokumentär, ett barn som var svårt sjuk i cancer, man fick följa barnet i
månader, kanske år. Familjen visste att barnet skulle gå bort, men självklart
hoppades dom. Dokumentären slutar med att barnet dör och denna låt spelas. Jag
skickar sms till pappa att om någonting händer mig så vill jag att denna låt
spelas och får till svar att ”Ingenting kommer att hända dig”, mamma kommer och
håller om mig och jag får samma svar ifrån henne.
Idag när man är pigg så kan man skämmas och fråga sig själv varför man skriver
sådana dumheter. Men man måste dela med sig. Det är på kvällen mina ärliga
tankar om cancer kommer. Jag är rädd, jag är ledsen och undrar självklart en
väldig massa. Och man får vara och känna allt detta! Man kan inte vara stark
hela tiden utan måste dela av sig av sina tankar och känslor. Detta är
någonting jag måste jobba med, vilket jag ska göra tillsammans med min kurator,
men det är tufft även det. Jag måste lära mig att mina föräldrar och vänner
blir minst lika arga och ledsna av att jag inte delar av mig med vad jag känner
– jag försöker bara visa mig stark…
känsligt och man kan börja gråta för att man inte når tröjan längst upp i
garderoben eller för att äggen som du skulle äta till frukosten morgonen efter
är slut. Precis likadant kommer cancer-tankarna till mig på kvällen – tankar
tillsammans med ångest och gråt!
Det vet alla. Allting blir jobbigare och dumma tankar kommer till en när man är
trött. I förrgår (16/5) var det extra jobbigt för mig. Jag och min pojkvän var
ute och gick kvällspromenaden med hunden, vi pratade om gamla låtar och helt
plötsligt kom det bara till mig. Jag fick låna en ängel – Shirley Clamp. Denna
låt lyssnade jag mycket på för några år sedan.
En dokumentär, ett barn som var svårt sjuk i cancer, man fick följa barnet i
månader, kanske år. Familjen visste att barnet skulle gå bort, men självklart
hoppades dom. Dokumentären slutar med att barnet dör och denna låt spelas. Jag
skickar sms till pappa att om någonting händer mig så vill jag att denna låt
spelas och får till svar att ”Ingenting kommer att hända dig”, mamma kommer och
håller om mig och jag får samma svar ifrån henne.
Idag när man är pigg så kan man skämmas och fråga sig själv varför man skriver
sådana dumheter. Men man måste dela med sig. Det är på kvällen mina ärliga
tankar om cancer kommer. Jag är rädd, jag är ledsen och undrar självklart en
väldig massa. Och man får vara och känna allt detta! Man kan inte vara stark
hela tiden utan måste dela av sig av sina tankar och känslor. Detta är
någonting jag måste jobba med, vilket jag ska göra tillsammans med min kurator,
men det är tufft även det. Jag måste lära mig att mina föräldrar och vänner
blir minst lika arga och ledsna av att jag inte delar av mig med vad jag känner
– jag försöker bara visa mig stark…
17/5-2013
När man hör folk prata om cancer på tv blir allting ännu mer overkligt
för mig än det redan är. Cancer har alltid funnits och när de nämnt att någon
drabbats av cancer på tv har man känt sympati (som jag skrev om tidigare) för
den personen men senare släppt det. Cancer drabbar andra, inte mig. När jag nu
hör eller ser ordet cancer på tv och i sociala medier känner jag inte bara
sådan ”sympati” som då, jag känner med personen - på riktigt. Men det är också
overkligt när man själv kommer på sig själv med att tänka ”Jag vet och känner för
jag har också Cancer”. Cancer drabbar
andra… och mig!
I början av veckan såg jag på ”Det blir bättre” på tv3, denna gången var det
rapparen Ken Ring som var med. Hans mamma hade gått bort i bröstcancer när han
var 13-14 år. Han berättade att man inte märkte att hans mamma led mot slutet,
han förstod det först efter. Hon ville inte visa för sin familj att hon var
sjuk så att även de behövde lida av hennes sjukdom. Hon ville vara stark inför
sin omgivning. Ken Ring fick begrava sin mamma i hennes hemland när han var 14
år gammal, det var hennes sista önskan… Cancer är allt annat än rättvis!!
En helt annan sak jag reagerar på först nu är att folk kan fråga mig hur jag ”vågar”
och orkar skriva saker på Facebook – exempelvis en bit av en låttext någon dag
efter jag fått beskedet. Varför skulle jag skämmas? Varför ska jag skämmas över
någonting som jag lever med, som blivit en del av mitt liv? Någonting som jag
kommer få ”dras” med resten av livet, oavsett hur snabbt jag faktiskt blir
frisk. Hur ska jag orka ”dölja”, se glad ut och bara neka till att jag faktiskt
är sjuk? Det gör jag flera gånger dagligen redan, även fast det är svårt. Varför
neka någonting som är sant och ren fakta?
En vän till mig, som jag trodde visste, hade inte alls förstått textraden eller
filmklippen jag lagt upp om min sjukdom. En vän, som jag tack vare att folk sa
att Alla förstod och visste, inte
berättade någonting för till en början, utan blev sjukt nog lite sur över att
han inte hörde av sig. Han visste ingenting och blev minst lika chockad och
ledsen som alla andra när jag så småningom berättade.
Facebook är till för att berätta för omgivningen om sitt liv – du berättar hur
många gånger du gått på toa om dagen och jag berättar om min cancer i form av
tillexempel låttexter. Vilket är mest intressant?
… och ”Alla” vet tack vare vi bor i Kalmar. Det viktiga för mig är inte hur få (eller
många) som vet, utan att det de vet är det som är rätt! Så jag hoppas verkligen att
jag har kunnat påverka ryktena lite genom Facebook, Instagram och Twitter!!!
för mig än det redan är. Cancer har alltid funnits och när de nämnt att någon
drabbats av cancer på tv har man känt sympati (som jag skrev om tidigare) för
den personen men senare släppt det. Cancer drabbar andra, inte mig. När jag nu
hör eller ser ordet cancer på tv och i sociala medier känner jag inte bara
sådan ”sympati” som då, jag känner med personen - på riktigt. Men det är också
overkligt när man själv kommer på sig själv med att tänka ”Jag vet och känner för
jag har också Cancer”. Cancer drabbar
andra… och mig!
I början av veckan såg jag på ”Det blir bättre” på tv3, denna gången var det
rapparen Ken Ring som var med. Hans mamma hade gått bort i bröstcancer när han
var 13-14 år. Han berättade att man inte märkte att hans mamma led mot slutet,
han förstod det först efter. Hon ville inte visa för sin familj att hon var
sjuk så att även de behövde lida av hennes sjukdom. Hon ville vara stark inför
sin omgivning. Ken Ring fick begrava sin mamma i hennes hemland när han var 14
år gammal, det var hennes sista önskan… Cancer är allt annat än rättvis!!
En helt annan sak jag reagerar på först nu är att folk kan fråga mig hur jag ”vågar”
och orkar skriva saker på Facebook – exempelvis en bit av en låttext någon dag
efter jag fått beskedet. Varför skulle jag skämmas? Varför ska jag skämmas över
någonting som jag lever med, som blivit en del av mitt liv? Någonting som jag
kommer få ”dras” med resten av livet, oavsett hur snabbt jag faktiskt blir
frisk. Hur ska jag orka ”dölja”, se glad ut och bara neka till att jag faktiskt
är sjuk? Det gör jag flera gånger dagligen redan, även fast det är svårt. Varför
neka någonting som är sant och ren fakta?
En vän till mig, som jag trodde visste, hade inte alls förstått textraden eller
filmklippen jag lagt upp om min sjukdom. En vän, som jag tack vare att folk sa
att Alla förstod och visste, inte
berättade någonting för till en början, utan blev sjukt nog lite sur över att
han inte hörde av sig. Han visste ingenting och blev minst lika chockad och
ledsen som alla andra när jag så småningom berättade.
Facebook är till för att berätta för omgivningen om sitt liv – du berättar hur
många gånger du gått på toa om dagen och jag berättar om min cancer i form av
tillexempel låttexter. Vilket är mest intressant?
… och ”Alla” vet tack vare vi bor i Kalmar. Det viktiga för mig är inte hur få (eller
många) som vet, utan att det de vet är det som är rätt! Så jag hoppas verkligen att
jag har kunnat påverka ryktena lite genom Facebook, Instagram och Twitter!!!
6/5-2013
Jag är glad ena sekunden för att sedan stortjuta i nästa. Personerna jag
älskar så innerligt pratar jag hatiskt och med aggressiv ton till. Elaka
kommentarer flyger ur mig, men samvetet är det inget fel på, för jag skäms så
oerhört mycket sekunden efter! Sjukdomen liksom humöret går i vågor. Jag lider
av att inte kunna hantera mitt humör och att börja gråta utan att egentligen
inte veta varför, detta gör självklart folk runtomkring mig obekväma. Att inte
kunna säga varför jag gör som jag gör utan att bara kunna förklara det som
någonting som hör till chocken över sjukdomen är frustrerande! Folk förstår,
men när man tidigare varit stark och kanske inte i alla situationer visat hur
man mått gått till att inte kunna hantera att tårarna rinner för ingenting är
konstigt.
Folk som inte träffat mig sedan jag blev sjuk har föreställt mig som blek med
ringar under ögonen, kanske flintskallig – cancersjuk helt enkelt. När man
sedan träffar mig, de veckor jag mår hyfsat bra, säger att det lyser om mig.
Och oj vad det lyfter mig! Det är läskigt att man inte ser att jag är sjuk för
att det kan betyda att vem som helst skulle kunna vara sjuk men jag är så
oerhört tacksam över att behandlingen visar sig så bra på mig och att folk inte
ser på mig att jag lider av cancer.
Nu ska jag kila iväg för att träffa Nina! Vi ska handla mat och sitta i hennes
trädgård och bara prata! Det är orättvist för Nina har haft så många nära som
drabbats av cancer och hon om någon är stark som orkar stötta och stanna kvar
när hon ser hur sjuka vissa av ”oss” varit! Jag har tur som har en så stark och
bra bästa vän!
Du är bäst! Jag älskar dig!!!
2/5-2013
Ännu en vecka har gått.
Innan förra cytostatikabehandlingen hade jag ett läkarbesök – med en av utav
alla mina läkare. När jag gick till sjukhuset trodde jag att jag gick dit för
näst sista behandlingen och att jag gjort mer än hälften, när jag gick därifrån
visste jag att jag inte ens var halvvägs. När man gör en kontraströntgen både
sprutar man in och dricker kontrast, de områden som då är drabbade utav snabb
celldelning, cancer, ”lyser” då på röntgenbilderna man får ut. Det läkarna hade
”glömt” att tala om för mig gången innan denna var att de förmodligen hade
börjat dela sig i näsan på mig också… vilket medför dubbelt så många
behandlingar (8 istället för 4) i förebyggande syfte! Där krossades världen jag
försökt bygga upp igen och glädjen över att snart vara frisk var som
bortblåst...
Det är svårt att ta sig an saker efter en behandling. Det enda man längtar
efter är att slippa vara sängliggandes, kunna äta och kunna gå ut i solen men
när man väl mår fysiskt bra igen så är det psykiskt jobbigt att göra saker. Jag
skriver listor, simpla saker som att måla naglarna, betala räkningar mm., saker
som vanligtvis skulle ta max en halvtimme kan ta en vecka. Därav är jag ännu
mer tacksam som har min underbara familj och pojkvän som Tvingar mig att leva,
drar med mig ut på promenader, köra bil och att träffa folk – de stöttar mig
genom allt och lever med sjukdomen precis lika mycket som jag!!!
Idag var jag hos en kurator på sjukhuset för första gången. Det känns nyttigt
för mig att kunna prata om det och ännu nyttigare att prata med någon utanför
familjen. Det var jobbigt men kuratorn jag fick var bra och det kändes naturligt
att prata med henne direkt. Jag ska gå till henne den 16/5, efter nästa
behandling också, så får vi se hur lång tid det tar att bearbeta allt jag gått
igenom. Allting tar sin tid. Sjukdomen är ingenting jag hade planerat in men nu
är det någonting jag tvingas leva med
och någonting jag också måste hantera både fysiskt och psykiskt!
Imorgon åker jag till Stockholm över natten tillsammans med pappa, Anette och
Tj! Vi ska på Bruce Springsteen, hälsa på farfar, gå på stan och kolla på Lisa
när hon spelar fotboll. Det ska bli så skönt att komma bort lite och träffa
farfar – umgås, shoppa och äta gott med folk jag tycker om! Det ska bli en sådan
upplevelse att gå på Springsteen och på Friends arena!
Innan förra cytostatikabehandlingen hade jag ett läkarbesök – med en av utav
alla mina läkare. När jag gick till sjukhuset trodde jag att jag gick dit för
näst sista behandlingen och att jag gjort mer än hälften, när jag gick därifrån
visste jag att jag inte ens var halvvägs. När man gör en kontraströntgen både
sprutar man in och dricker kontrast, de områden som då är drabbade utav snabb
celldelning, cancer, ”lyser” då på röntgenbilderna man får ut. Det läkarna hade
”glömt” att tala om för mig gången innan denna var att de förmodligen hade
börjat dela sig i näsan på mig också… vilket medför dubbelt så många
behandlingar (8 istället för 4) i förebyggande syfte! Där krossades världen jag
försökt bygga upp igen och glädjen över att snart vara frisk var som
bortblåst...
Det är svårt att ta sig an saker efter en behandling. Det enda man längtar
efter är att slippa vara sängliggandes, kunna äta och kunna gå ut i solen men
när man väl mår fysiskt bra igen så är det psykiskt jobbigt att göra saker. Jag
skriver listor, simpla saker som att måla naglarna, betala räkningar mm., saker
som vanligtvis skulle ta max en halvtimme kan ta en vecka. Därav är jag ännu
mer tacksam som har min underbara familj och pojkvän som Tvingar mig att leva,
drar med mig ut på promenader, köra bil och att träffa folk – de stöttar mig
genom allt och lever med sjukdomen precis lika mycket som jag!!!
Idag var jag hos en kurator på sjukhuset för första gången. Det känns nyttigt
för mig att kunna prata om det och ännu nyttigare att prata med någon utanför
familjen. Det var jobbigt men kuratorn jag fick var bra och det kändes naturligt
att prata med henne direkt. Jag ska gå till henne den 16/5, efter nästa
behandling också, så får vi se hur lång tid det tar att bearbeta allt jag gått
igenom. Allting tar sin tid. Sjukdomen är ingenting jag hade planerat in men nu
är det någonting jag tvingas leva med
och någonting jag också måste hantera både fysiskt och psykiskt!
Imorgon åker jag till Stockholm över natten tillsammans med pappa, Anette och
Tj! Vi ska på Bruce Springsteen, hälsa på farfar, gå på stan och kolla på Lisa
när hon spelar fotboll. Det ska bli så skönt att komma bort lite och träffa
farfar – umgås, shoppa och äta gott med folk jag tycker om! Det ska bli en sådan
upplevelse att gå på Springsteen och på Friends arena!
