När man hör folk prata om cancer på tv blir allting ännu mer overkligt
för mig än det redan är. Cancer har alltid funnits och när de nämnt att någon
drabbats av cancer på tv har man känt sympati (som jag skrev om tidigare) för
den personen men senare släppt det. Cancer drabbar andra, inte mig. När jag nu
hör eller ser ordet cancer på tv och i sociala medier känner jag inte bara
sådan ”sympati” som då, jag känner med personen - på riktigt. Men det är också
overkligt när man själv kommer på sig själv med att tänka ”Jag vet och känner för
jag har också Cancer”.  Cancer drabbar
andra… och mig!

I början av veckan såg jag på ”Det blir bättre” på tv3, denna gången var det
rapparen Ken Ring som var med. Hans mamma hade gått bort i bröstcancer när han
var 13-14 år. Han berättade att man inte märkte att hans mamma led mot slutet,
han förstod det först efter. Hon ville inte visa för sin familj att hon var
sjuk så att även de behövde lida av hennes sjukdom. Hon ville vara stark inför
sin omgivning. Ken Ring fick begrava sin mamma i hennes hemland när han var 14
år gammal, det var hennes sista önskan… Cancer är allt annat än rättvis!!

En helt annan sak jag reagerar på först nu är att folk kan fråga mig hur jag ”vågar”
och orkar skriva saker på Facebook – exempelvis en bit av en låttext någon dag
efter jag fått beskedet. Varför skulle jag skämmas? Varför ska jag skämmas över
någonting som jag lever med, som blivit en del av mitt liv? Någonting som jag
kommer få ”dras” med resten av livet, oavsett hur snabbt jag faktiskt blir
frisk. Hur ska jag orka ”dölja”, se glad ut och bara neka till att jag faktiskt
är sjuk? Det gör jag flera gånger dagligen redan, även fast det är svårt. Varför
neka någonting som är sant och ren fakta?

En vän till mig, som jag trodde visste, hade inte alls förstått textraden eller
filmklippen jag lagt upp om min sjukdom. En vän, som jag tack vare att folk sa
att Alla förstod och visste, inte
berättade någonting för till en början, utan blev sjukt nog lite sur över att
han inte hörde av sig. Han visste ingenting och blev minst lika chockad och
ledsen som alla andra när jag så småningom berättade.

Facebook är till för att berätta för omgivningen om sitt liv – du berättar hur
många gånger du gått på toa om dagen och jag berättar om min cancer i form av
tillexempel låttexter. Vilket är mest intressant?

… och ”Alla” vet tack vare vi bor i Kalmar. Det viktiga för mig är inte hur få (eller
många) som vet, utan att det de vet är det som är rätt! Så jag hoppas verkligen att
jag har kunnat påverka ryktena lite genom Facebook, Instagram och Twitter!!!