Allting är rörigt, känns konstigt och suddigt...

Nummer Elva, månaden november, år tvåtusentretton... Den elfte november tvåtusentretton - dagen då jag blev fri ifrån cancer. Den dagen jag gick ut från dagvården som en vinnare, jag besegrade cancern. Dagen vi "fightat" klart med "hodgkinsen"... Dagen då jag blev Herren på täppan! 

Klockan 09.50 klev jag in på dagvården, sent för att vara jag och pappa. Klockan blev 10.00, mamma har inte dykt upp än... 10.02 står hon i hissen, sen. Klockan blir 10.15 och strax därefter öppnas dörren in till läkaren, Landstinget är hellre sena är tidiga, men nu är jag inte bitter. Jag ska dock inte sticka under stol med att DÅ trodde jag att all tid efter klockan tio innebar ett dåligt besked - "De skjuter nog på det för att ingen vågar lämna beskedet". 

När vi sitter på stolarna framför skrivbordet, som vi tidigare fått många dåliga besked framför, så kommer magknipen, klumpen i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken... OCH då har läkaren tappat bort papperna där de viktigaste svaren i hela världen står!!? "Men jag har sett svaren tidigare och... Allting ser bra ut!"... Detta leder till att vi alla tre brister ut i glädjetårar, alla stenar släpps ifrån axlar och hjärtan och jag kan slå vad om att det var en tår jag skymtade även i doktorns ögonvrån. 

När vi kommer ut och sätter oss i bilen igen säger pappa "Tjabba... Det känns så jävla märkligt... Så bra! Det känns som att bli pappa igen!!!" ❤️

Allting känns så jäkla overkligt, för oss alla. Vi kan inte fatta! Det känns som att jag, vi, levt med detta i år! Idag är det 8 månader, exakt, sen allting satte igång, 8 månader av helvete, av upp och nedgångar, tårar, ilska och hat... Men mest av allt kämparvilja och styrka, vi har kämpat och slagits allihop, tillsammans! 

Om tre månader är det kontroller, jag ska även ta prover på sköldkörteln och börja med mammografi inom en snar framtid, men det tar vi då! Nu tänker jag leva HÄR OCH NU!

Jag är så jäkla tacksam för allt stöd och alla tummar ni hållit för mig, kända som okända! Låter klyschigt, men jag har känt det! Det har stärkt mig som människa, fått mig att orka, att folk trott på mig har gjort att jag står där jag gör idag - fri från cancer! 

Jag är långt ifrån mentalt klar med detta, därför kommer jag fortsätta att skriva här - både för min men även för er skull och för att stötta människor som sorgligt nog  tvingas gå igenom samma sak som jag gjort... Men till er vill jag säga att det kommer bli bättre. Var starka mentalt så har ni redan kommit långt! Livet är orättvist men tyvärr måste man bara gilla läget och göra det bästa av det, kämpa! 

Den 11/11-2013 blev vi friska ifrån Hodgkins lymfom och det känns så jävla bra! Mot livet! 

❤️