Jag har lärt min lillasyster Louise att det fulaste ordet jag vet är "jag kan inte". Jag har inte kunnat säga att jag inte kan, att jag inte orkar, i över ett halv år men just nu känner jag bara för att sätta mig ner, gråta, sträcka mig efter någon att hjälpa mig upp och säga att jag inte orkar, att jag inte kan fortsätta låtsas. Mitt psyke klöser sönder insidan av mig. Det är svårt att påriktigt vara glad, sova och allt man egentligen Ska! Jag går runt med en fasad om att allting är bra för att jag inte vågar visa hur jag mår - bara pappa och kuratorn går det att visa för! Väntan är så jobbigt och jag hoppas att svaret på röntgen som kommer kan lyfta mig högt upp både psykiskt och fysiskt!

Jag är så oerhört trött. Jag är långt ifrån fysiskt frisk efter alla tuffa behandlingar. Efter två timmar utanför hemmet faller jag ihop i soffan och slocknar! Även om cancern SKA vara borta så har min kropp tagit stor stryk! Folk som anser att bara för att man är klar med behandlingarna så är man redo att komma tillbaka till det "vanliga" igen har aldrig varit med om en tuff sjukdom och aldrig ens sett skymten av en påse med cellgifter eller strålningsmaskin! Det TAR TID för kroppen att återhämta sig, TAR TID att komma tillbaka - psykiskt såsom fysiskt... Jag har aldrig låtit mig ta tid, så låt mig! Jag vill bli människa igen! Man blir så jäkla nertryckt i skorna av myndigheter och folk runtomkring som inte fattar. Som vägrar lyssna och se! Jag tänker inte bara sitta still och lyssna, jag måste få säga hur det känns, vad jag tycker!

Nästa vecka ska jag på möte hos försäkringskassan. Se hur de ser på min framtid..!

Och än en gång, Ludde Axelsson vilken medmänniska, vilken vän! Peppande och omtänksamma ord! Om ändå alla vore såna! 

Kristian Gidlund har lämnat jorden tack vare det fulaste som finns, cancer. Vi ses i Nangijala!