Innan jag blev sjuk fanns aldrig tanken hos mig att jag, Rebecca Ådén, skulle kunna ha eller få cancer... Nu finns tanken hos mig varje dag, hela tiden. Ont i ryggen, cancer? Känner av knäet, cancer? Magen strular, cancer? Trött, cancer? Eftersom att allting är så färskt så hoppas jag att det går över, eller att tankarna i alla fall blir färre, för det fungerar inte att vara rädd, rädd för att leva ens liv. Jag är samma människa som då och jag har samma behov och förhoppningsvis snart alla förutsättningar för det också!

Jag vet inte om jag nämnt det, men vi har aldrig haft denna hemska sjukdomen i släkten. Över 200 olika sjukdomar delar på namnet cancer och vi har inte haft en enda av dom i släkten, vad vi vet. Just därför blev det en extra stor chock för oss att den första i vår släkt som drabbas är en 21 årig tjej. Jag själv känner att det på ett sätt var bäst att jag "tog det", för så känns det... Jag var den som hade bäst förutsättningar för att klara det tack vare ålder och min träning. 

Jag undrar bara, det känns som så många drabbas idag, är det en slump att de är så många man vet om och egentligen alltid har varit lika många eller är det den sjuka värld vi lever i - klimat, mat, växthuseffekt och allt det pratas om? 

Jag ska förhoppningsvis(!) till Linköping den 29/10, de hade "glömt" mig, jag hade trillat ur systemet som mamma säger. Skulle varit där denna eller nästa vecka men det var någon eller någonting som strulade upp det så det var tur att vi ringde och tryckte på. Van vid väntan även om den är olidlig vissa dagar, vissa timmar! Så, nu håller vi alla tummar, allihopa, om att jag ska få åka tisdagen om två veckor och sedan om ungefär en månad få svar på om jag kan börja min vandring mot 5 år av kontroller och en friskförklaring!

"Det finns inga om, det bara ska bli bra", pappa Hasse ❤️