Ett steg närmre en milstolpe... I tisdags rullade bilen emot Linköping för PET/CT-röntgen. Allting blev en aning mer hysteriskt än vad vi alla trodde och hoppades, men nu är det gjort. Nu är det ännu mer väntan som väntar.

Den 11/11 klockan 10.00 ska jag få svar. Vi ska få veta om vi besegrat cancern eller om den lilla jäveln inte ger upp. Hoppet är hopplöst, minst sagt. Det är svårt att gå runt och tänka positiv nu när det enda man kan göra är att vänta, när det enda man vet är att det bara går att hoppas och hålla tummarna hårt. Men jag vet att jag har många tummar där ute hållna för mig och då kan det bara gå bra!? Vi kommer klara detta och vinna tillsammans, det finns inget annat! 

Det här med tankarna är nog svårt för de som inte är "drabbade" (alla blir eller är drabbade men som inte lever I det...) att förstå, kan jag tänka mig. "Tänk positivt, positivt tänkande", vi cancerdrabbade försöker leva i positivt tänkande, men det är inte alla dagar de vinner emot de dumma, negativa tankarna om att någonting kan finns kvar. Min senaste tanke var att i och med att jag har haft cancer så är det lättare för mig att bli drabbad - igen. Men jag försöker vara positiv, jag försöker vara stark och jag ska vinna ... Låt bara den 11 november 2013 komma, fort, och att det blir min turdag!

Jag har dessutom fått ett nytt jobb, mitt "drömjobb" fram till att jag vet vad jag vill syssla med resten av mitt liv - jag har fått jobb i en skoaffär. På måndag börjar jag att läras upp för att sedan börja gå efter schema i början av december - halvtid. Jag borde vara hur glad som helst, det är jag, men jag tror det hade varit annorlunda om jag vetat att jag är frisk, haft det på papper, så att man slipper vara rädd att behöva svika någon mer om det där pappret inte skulle komma!

NOG MED NEGATIVA TANKAR, vi ska vara positiva - positivt tänkande! Jag kommer ju bli frisk, jag är frisk! Allting handlar bara om väntan, väntan efter förmiddagen den 11 november!