11/11-2014 - ETT ÅR!
Idag är det ett år sedan jag åkte till dagvården på Avdelning 18 för att få veta om min kamp under året emot cancern hade gett någonting.
För ett år sedan vid denna tiden var jag inställd på att jag fortfarande var sjuk och skulle behöva fortsätta min helvetesresa ytterligare ett halvår - det är så jag har blivit... hellre bli positivt överrad med ett fint besked än att få mattan undandragen under fötterna ännu en gång... då med ett cancerbesked!!!
Men det gick ju bra, som alla vet!
Fysiskt är jag idag frisk men mentalt är det väldigt jobbigt! Det har gått ett år och varken jag eller sjukvården har fortfarande tagit tag i den mentala biten... Förrän igår - jag har läst mycket, pratat mycket med mina föräldrar, tänkt mycket, "hypokondrik:at" mycket och i och med det trott jag haft alla möjliga sjukdomar, i mitt huvud... Igår ringde min pappa till "Vita villan" här i Kalmar som är inriktade på Kbt, de tyckte hela alltet var dåligt hanterat och fel... det enda som saknas nu är en remiss! Jag ska försöka få till det på fredag!
Mycket annat har hänt men det tar jag i ett annat inlägg så att jag kan fortsätta hålla bloggen vid liv, fastän det är tufft!
Men hursomhaver, idag ett år som frisk, bara 4 år kvar till friskfrisk, det måste firas!!
❤️✌️
8/9-2014
Idag är jag nervös, eller nervositeten har väl egentligen funnits där mer eller mindre senaste veckan. Varenda lilla smärta eller ovanlig känsla och jag tror att den är tillbaka - cancern.
Jag har alltid varit nervös inför återbesöken men denna gången är det något värre än tidigare. Jag vet att jag inte varit lika "hälsosam" som jag annars försökt att vara. Jag har både varit dålig på att träna (=endast promenader och nååågon löprunda) och maten har jag egentligen inte brytt mig om alls... Jag har liksom tappat allt mentalt, inte känt mig motiverad och väldigt nere!
Jag är rädd men har lovat mig själv att efter dessa proverna, klämningarna och återbesöket så ska jag ta tag i allt igen - det blir inte bättre och verkligen inte lättare av att tycka synd om sig själv! Jag ska ta tag i mig själv för OM den lilla jäveln skulle bestämma sig för att komma tillbaka så är jag mycket bättre förberedd om jag mår bra mentalt och framförallt fysiskt! Och OM den skulle komma tillbaka, då tar vi det då, det går inte att älta!
Jag hade behövt gå till någon och bearbeta, jag vet! Men Kalmar är Kalmar och Kalmar vet tydligen inte hur man "hanterar unga som varit sjuka" enligt min läkare...
Nu ska jag rycka upp mig, snart sätta på Emla och sen åka och ta prover hos sjukhuset! Jag är frisk och detta gör vi bara för "säkerhets skull", eller hur?
Kram!
14/12-2013
Alla fina ord, tankar, sms, kommentarer, "likes", med mera, med mera efter att jag, tillsammans med mina föräldrar, ställt upp i Barometern och berättat om vårt senaste år både värmer och stärker en så oerhört mycket! Jag ångrar inte en sekund att jag vågat prata om min resa - och det nu även i media! Har ingenting att skämmas över och hela mitt fortsatta liv kommer jag få leva som en "överlevare" över cancern - så mäktigt!
Många tårar under dagen, av ren glädje och stolthet! Fina människor! <3 sagt det förr, men ni är guld värda! Allihop!
Bilden jag skickade till pappa på den upptäckta "muskelinflammationen"...
5/12-2013
Snart har en månad gått sedan jag blev Frisk och jag har samlat mig så gott det går, tror jag. Det är först nu man faktiskt förstått vad man har gått igenom och det är nu Alla tankar om cancer dyker upp än mer än tidigare.
Klart jag fortfarande är rädd, kanske mer rädd än vad jag var under själva behandlingarna - då var det ju någonting som krigade mot cancer tillsammans med oss i min kropp, nu är vi ensamma och hoppas att kroppen kan sköta sig själv utan mediciner och hålla sig frisk i alla fall!
Mycket har hunnit hända den senaste månaden - jag har hunnit jobba i en månad, jag har flyttat hem till min egna lägenhet och jag har blivit kontaktad och gjort intervjuer i media angående sjukdomen och bloggen, både av Barometern och Sveriges Radio!
För mig är det helt ofattbart, positivt sätt, denna bloggen var från början mest för mig själv, ett stöd där jag kunde ventilera mig och sedan gå tillbaka för att läsa vad jag gått igenom... för att sedan bli ett sätt för mina nära att följa mig under min resa … När jag efter detta valde att publicera bloggen på sociala medier, med en knuff ifrån pappa, så har jag fått extremt mycket respons (än så länge bara positiv!)!
Det jag hoppas, när jag valde att ställa upp på intervjuerna, är att jag kan hjälpa andra genom att prata om det. Jag vill absolut inte framstå som ett "offer" eller som att det skulle vara synd om mig, för det är det inte och har egentligen aldrig varit! Jag har haft det väldigt "bra" under min sjukdom och är väldigt tacksam över allt stöd jag fått ifrån folk runtomkring mig och min familj! Jag hoppas dock att andra drabbade, sjuka såsom anhöriga, kan få hjälp av mig och min blogg och jag vill att alla ska veta att jag alltid svarar på frågor och finns där, det finns även min familj för andra anhöriga som har frågor!
När ni läser detta har jag gjort både intervjun med Barometern och Sveriges radio och står förmodligen på jobbet och säljer skor, men jag hoppas, om det är några nya läsare här att jag kan bidra med någonting med mina inlägg (både de äldre och nyare) och är det någonting ni undrar, vill kommentera eller fråga så lämna bara en kommentar eller skriv ett mejl till mig så ska jag försöka svara ([email protected])!
Jag har några blogginlägg som ligger och väntar på att publiceras, när jag är redo för det, om allt mellan himmel och jord, kopplat till sjukdomen - så än är det inte slut! Och jag kommer även att uppdatera er efter mina kontroller jag kommer att ha var tredje månad ett tag framöver!
Intervjuen med Baromentern kommer förmodligen att publiceras i Lördagsbilagan den 14/12 och så återkommer jag med ev. länk till min intervju med Sveriges radio - så tveksamt det lät, men jag återkommer med mer information helt enkelt!
Ta hand om er!
11/11-2013 aka EN SPECIELL DAG
Allting är rörigt, känns konstigt och suddigt...
Nummer Elva, månaden november, år tvåtusentretton... Den elfte november tvåtusentretton - dagen då jag blev fri ifrån cancer. Den dagen jag gick ut från dagvården som en vinnare, jag besegrade cancern. Dagen vi "fightat" klart med "hodgkinsen"... Dagen då jag blev Herren på täppan!
Klockan 09.50 klev jag in på dagvården, sent för att vara jag och pappa. Klockan blev 10.00, mamma har inte dykt upp än... 10.02 står hon i hissen, sen. Klockan blir 10.15 och strax därefter öppnas dörren in till läkaren, Landstinget är hellre sena är tidiga, men nu är jag inte bitter. Jag ska dock inte sticka under stol med att DÅ trodde jag att all tid efter klockan tio innebar ett dåligt besked - "De skjuter nog på det för att ingen vågar lämna beskedet".
När vi sitter på stolarna framför skrivbordet, som vi tidigare fått många dåliga besked framför, så kommer magknipen, klumpen i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken... OCH då har läkaren tappat bort papperna där de viktigaste svaren i hela världen står!!? "Men jag har sett svaren tidigare och... Allting ser bra ut!"... Detta leder till att vi alla tre brister ut i glädjetårar, alla stenar släpps ifrån axlar och hjärtan och jag kan slå vad om att det var en tår jag skymtade även i doktorns ögonvrån.
När vi kommer ut och sätter oss i bilen igen säger pappa "Tjabba... Det känns så jävla märkligt... Så bra! Det känns som att bli pappa igen!!!" ❤️
Allting känns så jäkla overkligt, för oss alla. Vi kan inte fatta! Det känns som att jag, vi, levt med detta i år! Idag är det 8 månader, exakt, sen allting satte igång, 8 månader av helvete, av upp och nedgångar, tårar, ilska och hat... Men mest av allt kämparvilja och styrka, vi har kämpat och slagits allihop, tillsammans!
Om tre månader är det kontroller, jag ska även ta prover på sköldkörteln och börja med mammografi inom en snar framtid, men det tar vi då! Nu tänker jag leva HÄR OCH NU!
Jag är så jäkla tacksam för allt stöd och alla tummar ni hållit för mig, kända som okända! Låter klyschigt, men jag har känt det! Det har stärkt mig som människa, fått mig att orka, att folk trott på mig har gjort att jag står där jag gör idag - fri från cancer!
Jag är långt ifrån mentalt klar med detta, därför kommer jag fortsätta att skriva här - både för min men även för er skull och för att stötta människor som sorgligt nog tvingas gå igenom samma sak som jag gjort... Men till er vill jag säga att det kommer bli bättre. Var starka mentalt så har ni redan kommit långt! Livet är orättvist men tyvärr måste man bara gilla läget och göra det bästa av det, kämpa!
Den 11/11-2013 blev vi friska ifrån Hodgkins lymfom och det känns så jävla bra! Mot livet!
❤️
