Sista behandlingen med cellgifter är gjord. Denna gången ville man må bra, ville man "fira". Firat har jag, men jag mår långt ifrån bra. Jag sover, mår illa men jag försöker äta och försöker att orka.
Jag hoppas att det är spänningarna som släpper - för jag har inte, trots att det är närmare ett halvår med diagnosen, förstått riktigt vad jag faktiskt varit tvungen att gå igenom.

Jag har försökt lura mig själv i helgen att jag mått bättre än jag gjort, vilket resulterade i att jag blev sängliggandes igår. Allting tar sin tid - det är någonting man verkligen måste lära sig!

På sista behandlingstillfället hade jag aldrig något läkarbesök, de bara släppte iväg mig som om ingenting... När man gått på cellgifter i mer än sexton veckor så känns det lustigt att bara gå. Man har känt sig fången och helt plötsligt så fri! Man hade ju förväntat sig avskedscermoni, applåder och liknande - i alla fall av de andra patienterna! "Hoppas det går bra" är det man hälsar varandra och min pappa säger, som bara han kan, "hoppas vi slipper ses igen!" - jag älskar min pappa!

Återbesök hos läkarna blir först när jag är klar i Linköping - i slutet av sommaren.