Innan jag blev sjuk fanns aldrig tanken hos mig att jag, Rebecca Ådén, skulle kunna ha eller få cancer... Nu finns tanken hos mig varje dag, hela tiden. Ont i ryggen, cancer? Känner av knäet, cancer? Magen strular, cancer? Trött, cancer? Eftersom att allting är så färskt så hoppas jag att det går över, eller att tankarna i alla fall blir färre, för det fungerar inte att vara rädd, rädd för att leva ens liv. Jag är samma människa som då och jag har samma behov och förhoppningsvis snart alla förutsättningar för det också!

Jag vet inte om jag nämnt det, men vi har aldrig haft denna hemska sjukdomen i släkten. Över 200 olika sjukdomar delar på namnet cancer och vi har inte haft en enda av dom i släkten, vad vi vet. Just därför blev det en extra stor chock för oss att den första i vår släkt som drabbas är en 21 årig tjej. Jag själv känner att det på ett sätt var bäst att jag "tog det", för så känns det... Jag var den som hade bäst förutsättningar för att klara det tack vare ålder och min träning. 

Jag undrar bara, det känns som så många drabbas idag, är det en slump att de är så många man vet om och egentligen alltid har varit lika många eller är det den sjuka värld vi lever i - klimat, mat, växthuseffekt och allt det pratas om? 

Jag ska förhoppningsvis(!) till Linköping den 29/10, de hade "glömt" mig, jag hade trillat ur systemet som mamma säger. Skulle varit där denna eller nästa vecka men det var någon eller någonting som strulade upp det så det var tur att vi ringde och tryckte på. Van vid väntan även om den är olidlig vissa dagar, vissa timmar! Så, nu håller vi alla tummar, allihopa, om att jag ska få åka tisdagen om två veckor och sedan om ungefär en månad få svar på om jag kan börja min vandring mot 5 år av kontroller och en friskförklaring!

"Det finns inga om, det bara ska bli bra", pappa Hasse ❤️

Jag kan säkert låta väldigt velig. Positiv, negativ, positiv, negativ... Men jag kämpar med det - dagarna, tankarna, känslorna. Man försöker vara positiv och hålla huvudet uppe i ovissheten, för det är där vi lever - jag och min familj, men även mina vänner. Det är svårt att skapa sig en bild och uppfattning om framtiden, svårt att våga börja bygga, när man inte vet. 

Livet är bra orättvist men det är bara till att fortsätta kämpa. Ingenting blir bättre av att ge upp och ingen mår bättre av det. Trots att jag ÄR färdigbehandlad så kämpar jag fortfarande mot cancern, framförallt psykiskt och mentalt, tills jag vet om den är död. Om den gett upp och jag har vunnit över den! 

Imorgon ska jag till min kurator och hoppas jag blir lite klokare och aningen mer medveten om hur den närmsta tiden ser ut för mig. 

Nu hoppas jag John Blund kommer och hälsar på så alla dumma tankar lämnar mig ifred!   

Det har inte hänt någonting, just därför det inte hänt någonting här - heller... 

Jag springer ut till brevlådan varje dag när jag hör brevbäraren trixa utanför, i hopp om att kallelsen från Linköping ska ligga överst. Men den som väntar på något "gott"..! 

Hunnit med ett möte på Försäkringskassan för någon vecka sen. De ville veta vem jag var och om hur jag levde. Jag gick dit med magont, taggarna utåt och var rädd att behöva försvara mig. Min handläggare var trevlig och mötet gick snabbt och smärtfritt - behövde inte riva upp såren än en gång gällande sjukdomen! 

Livet rullar på fastän att jag inte vet. Jag kan inte gå runt och vara ledsen över någonting som jag inte vet hur det kommer sluta eller hur det ser ut. 

Barbro, städerskan, sa till mig att jag lyser av energi! Det lyfte mig så - jag lyser utåt!

"Rebecca, akta dig för energitjuvar. Tyvärr finns det många såna, runt dig också" - jo jag vet!