Jag vet att jag inte kan vara rädd hela livet, men det är svårt där jag är nu! Snart ska jag få min "dom" efter första ronden och jag hoppas så innerligt att det slipper bli fler!

Internet är både bra och dåligt i situationer som denna. Jag kan läsa mig till att fler känner eller har samma symptom som jag, och är friska! Men jag kan också läsa om de som haft återfall, flera stycken dessutom...

Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte är rädd. Jag hade ljugit om jag sagt att man inte kommer vara nervös inför varje kontroll!

Väntan gör så ont!

Jag är 21 år! Det är inte meningen att man ska vara sjuk då, nu!!!

Jag har alltid varit en persom som känt väldigt mycket empati, en pinsamt empatiskt person. Klappat, kanske till och med gråtit en skvätt över pappas bilar innan han bytt till en ny (stackars bil liksom), jag har alltid haft svårt för att skiljas från helt onödiga, oviktiga saker men Väldigt svårt att skiljas ifrån mina nära och kära - det kan gälla att någon åker iväg över en helg! Jag vill ha alla samlade hos mig, särskilt nu!

Tänk då! Nu har jag vinkat av Ronald McDonald-rummet jag bott i en månad, ska aldrig mer träffa mina sköterskor på strålningsenheten (även om allt detta kommer bli så skönt att lägga bakom sig) och.. lämnat av min lillasyster Michaela på flygplatsen för att ensam åka till the USA, Amerikat, i 10 månader! Jag är så himla stolt och imponerad över henne, hon är en riktig stark och tuff person som klarar sig i alla situationer! Min lilla, lilla syster!

Och Gud vad jag saknar henne allra redan!!!!

Här hemma försöker livet dock rulla på som vanligt. Den 2 september ska jag till doktorn i Kalmar för att få reda på lite provsvar och kontraströntgen jag gjorde INNAN jag åkte till Linköping. Förhoppningsvis får jag även veta när jag får min "slutbesiktning"! Vill bara ha allting överstökat och bli frisk!

Under hela min sjukdom har jag velat kunna visa folk att man kan leva, kanske inte normalt, men Leva med cancer! Även om man är sjuk så lever man bara en gång och måste ta vara på varje dag som om de vore den sista!

Jag blir så oerhört rörd och också någonstans inom mig lite stolt när jag ser att min vän Ludvig skriver om mig på Twitter, skriver att jag är stark och någonstans att han verkligen tror på mig! När sedan 14 personer favoritmarkerar och 5 stycken retweetar så känner man att folk verkligen vet, tycker och Bryr sig! Sånt värmer mitt hjärta otroligt under dessa tider!

Nästa vecka är jag förhoppningsvis klar med mina behandlingar mot den här sablans sjukdomen! Jag får vänta någon månad innan "besiktningen" (väntetiderna...) och efter det hoppas jag att mina år mot friskförklaring kan börja! Dock(!!) är jag långt ifrån frisk... Psykiskt. Jag är medveten om att det tar månader och kanske år, att man aldrig glömmer men man är illa tvungen att leva med det - vilket jag klarar utan problem eftersom (inte om, utan..) när jag överlever denna sjukdomen då har jag fasen vunnit det störta och högsta priset man kan - att överleva och övervinna cancern!!

Underbara, underbara Ludde! ❤ :')

Detta är en ärlig blogg. En blogg för de som har cancer, vill veta hur det är, stöttar mig eller helt enkelt bara någonting jag kan se tillbaka på sen och säga till mig själv att jag kämpat jäkligt bra.

Jag har idag strålats 14 av mina 17 behandlingar och ikväll är klådan olidlig. Jag är rädd, mamma var rädd, det är samma sorts klåda jag hade innan jag började med cellgifterna, den som var det enda symtomet jag hade vid beskedet. Vi har nu surfat runt och hittat x antal sidor om biverkningarna av att strålas och att klådan ofta dyker upp först efter två-tre veckor och successivt förvärras, precis som i mitt fall... Dock känner jag att det är svårt att andas ut! Jag måste höra det ifrån läkarna.

... Sökt ytterligare. Till pappa som förmodligen blev minst lika rädd som mig när jag ringde och bölade - läs denna länken

http://translate.googleusercontent.com/translate_c?depth=1&hl=sv&langpair=en%7Csv&nv=1&rurl=translate.google.se&u=http://forums.lymphoma.com/archive/index.php/t-52645.html&usg=ALkJrhjWUGMxjZXTzbG1I5oSGuwtfgbEPA

Nu vill jag bara bli frisk, pigg och kunna leva ett vanligt liv och slippa gå runt och vara orolig över minsta lilla konstig känsla i kropp eller hals! Fuck cancer!!!

Första veckan i Linköping avklarad. 3 av 17 behandlingar gjorda.

Personalen på strålningsenheten är underbara - de förklarar, berättar, stöttar och LYSSNAR på mig, på vad jag vill, de tar mig på allvar och kompromissar i alla möjliga situationer. Ingenting ska göras bara för görandes skull utan för MIN skull här. Det blir nog en räkmacka, precis som tidigare patienter påstått.

Mamma och jag har haft ett par mysiga dagar bara hon och jag - ätit gott, utforskat stan och bara tagit det lugnt och myst. Tj tog "Linköpingsbussen" upp i torsdags morse för att vara med och se hur jag behandlas och stötta!

Är nu påväg hem till Kalmar för en ledig helg och åker upp igen på måndag vid lunch, då tillsammans med pappa!

Jag mår bra, är lite trött bara! Ömhet och andra "biverkningar" kommer efter sju-tio behandlingar (om jag ens drabbas av dessa!!).