Jag har alltid varit en persom som känt väldigt mycket empati, en pinsamt empatiskt person. Klappat, kanske till och med gråtit en skvätt över pappas bilar innan han bytt till en ny (stackars bil liksom), jag har alltid haft svårt för att skiljas från helt onödiga, oviktiga saker men Väldigt svårt att skiljas ifrån mina nära och kära - det kan gälla att någon åker iväg över en helg! Jag vill ha alla samlade hos mig, särskilt nu!

Tänk då! Nu har jag vinkat av Ronald McDonald-rummet jag bott i en månad, ska aldrig mer träffa mina sköterskor på strålningsenheten (även om allt detta kommer bli så skönt att lägga bakom sig) och.. lämnat av min lillasyster Michaela på flygplatsen för att ensam åka till the USA, Amerikat, i 10 månader! Jag är så himla stolt och imponerad över henne, hon är en riktig stark och tuff person som klarar sig i alla situationer! Min lilla, lilla syster!

Och Gud vad jag saknar henne allra redan!!!!

Här hemma försöker livet dock rulla på som vanligt. Den 2 september ska jag till doktorn i Kalmar för att få reda på lite provsvar och kontraströntgen jag gjorde INNAN jag åkte till Linköping. Förhoppningsvis får jag även veta när jag får min "slutbesiktning"! Vill bara ha allting överstökat och bli frisk!