Jag har lärt min lillasyster Louise att det fulaste ordet jag vet är "jag kan inte". Jag har inte kunnat säga att jag inte kan, att jag inte orkar, i över ett halv år men just nu känner jag bara för att sätta mig ner, gråta, sträcka mig efter någon att hjälpa mig upp och säga att jag inte orkar, att jag inte kan fortsätta låtsas. Mitt psyke klöser sönder insidan av mig. Det är svårt att påriktigt vara glad, sova och allt man egentligen Ska! Jag går runt med en fasad om att allting är bra för att jag inte vågar visa hur jag mår - bara pappa och kuratorn går det att visa för! Väntan är så jobbigt och jag hoppas att svaret på röntgen som kommer kan lyfta mig högt upp både psykiskt och fysiskt!
Jag är så oerhört trött. Jag är långt ifrån fysiskt frisk efter alla tuffa behandlingar. Efter två timmar utanför hemmet faller jag ihop i soffan och slocknar! Även om cancern SKA vara borta så har min kropp tagit stor stryk! Folk som anser att bara för att man är klar med behandlingarna så är man redo att komma tillbaka till det "vanliga" igen har aldrig varit med om en tuff sjukdom och aldrig ens sett skymten av en påse med cellgifter eller strålningsmaskin! Det TAR TID för kroppen att återhämta sig, TAR TID att komma tillbaka - psykiskt såsom fysiskt... Jag har aldrig låtit mig ta tid, så låt mig! Jag vill bli människa igen! Man blir så jäkla nertryckt i skorna av myndigheter och folk runtomkring som inte fattar. Som vägrar lyssna och se! Jag tänker inte bara sitta still och lyssna, jag måste få säga hur det känns, vad jag tycker!
Nästa vecka ska jag på möte hos försäkringskassan. Se hur de ser på min framtid..!
Och än en gång, Ludde Axelsson vilken medmänniska, vilken vän! Peppande och omtänksamma ord! Om ändå alla vore såna!
Kristian Gidlund har lämnat jorden tack vare det fulaste som finns, cancer. Vi ses i Nangijala!
... dock får det vänta!
I måndags var jag på sjukhuset och fick veta att blodproverna såg mycket bra ut, lungorna och hjärtat lät fint och jag hade klarat strålningen otroligt bra hälsade de i Linköping! Jag ska vänta 8-12 veckor på att få göra den slutliga röntgen och även fast proverna såg ut som de skulle så mår jag bara illa vid tanken av att behöva vänta! Jag är rädd och det gör ont i både mage, huvud och hjärta av att inte veta hur det ser ut inuti mig...
Jag har fått kontakt med min kurator igen, vilket jag märkt var viktigt för mig! För även om, som hon sa, den elaka sjukdomen i mig är förintad så är jag fortfarande sjuk i själen! Detta var ingenting jag direkt hade planerat in i mitt tjugoettåriga liv - sluta jobba, träna, växa och leva! Jag är trött och ledsen då allt kommit ifatt mig nu... jag är rädd att få benen på mig undansparkade om jag vågar hoppas och gå tillbaka till mitt vanliga liv igen för att sen få veta att jag måste fortsätta behandlas! Jag vill bara få den förbannade röntgen gjord så att jag kan slappna av, ett tag i alla fall!
Om det visar sig att allting är dött, som ska vara det, så kommer det räcka med att fortsatta kontroller var tredje månad till att börja med.
Är så jäkla trött på detta och det ska bli så skönt att åtminstone försöka komma tillbaka kroppsligt med hjälp av Sara på gymmet! Nu ska jag bli frisk och mer hälsosam! Jag ska försöka återgå till mitt tidigare liv inom träning och hälsa som varit viktigt och hjälpt mig både innan och i sjukdomen!
Guld värda är alla fina människor på Nordic club!
Man lever bara en gång vänner, ta vara på livet och lev väl, men glöm inte att unna dig, för man kan dessvärre aldrig förutspå framtiden!
Fuck cancer!
