Det var ett bra tag sedan jag skrev. Jag har inte varit i kontakt med sjukhuset på nästan 1.5 vecka och har försökt ta vara på "ledigheten" och vila innan det som komma skall - strålningen.

Jag och Tj har tagit vara på vår gemensamma "semester" genom att åka till Falkenberg strandbad. Vi har ätit, druckit gott, slappat, shoppat lite och utnyttjat deras fantastiska spa och relax. Många tankar har snurrat i mitt huvud kring sjukdomen men mycket handlar om hur tacksam jag ändå ska vara - vilken tur jag haft i all otur! Nu är vi snart tillbaka i vardagen i att bekämpa sjukdomen och jag har massa ny energi (även om jag helst hade stannat och gömt mig i Falkenberg...)!

Den 15 juli hade jag som sagt min andra kontraströntgen på mindre än en månad i Kalmar, lika hemskt som alltid! Vi vet inte om vi får reda på svaret eller resultatet av den alls, eller förrän jag är klar i Linköping och tillbaka i Kalmar igen. Man har märkt att sjukhusen verkligen inte samarbetar med varandra, inte ens för patientens bästa.

Dagen efter, den 16 juli, åkte jag tillsammans med mina föräldrar upp till Linköping för att träffa en läkare, göra en skiktröntgen samt göra markeringar inför strålningen. Dessa markeringar ville de tatuera in på mig, vilket jag vägrade. Vem vill behöva påminnas ytterligare av sjukdomen än man redan behöver? Vem vill bli märkt för livet av sjukdomen? Jag har inga andra tatueringar och mina första, vilket hade blivit tre till att börja med, skulle aldrig cancern få sätta!

Sköterskorna på strålningsavdelningen var snälla och det kändes bra nästan direkt då de var betydligt mer psykologi i deras sätt att jobba än jag stött på under hela sjukdomstiden!

I Linköping ska vi bo på Ronald McDonald. Vi passade på att gå dit när vi ändå var där uppe och jag blev positivt överraskad. Jag tror inte att det blir några problem att få tiden att gå varken på hotellet, sjukhuset eller i staden.

Om en vecka vid denna tiden sitter jag förhoppningsvis i bilen påväg hem efter min första vecka av strålning. Påväg hem för en helgs "permission" och byte av förälder och sällskap upp till Linköping igen på måndagen.

Jag åker upp tisdagen den 30 för kontroller och börjar sedan strålningen på onsdagen.

Skriver när jag vet mer!

Sista behandlingen med cellgifter är gjord. Denna gången ville man må bra, ville man "fira". Firat har jag, men jag mår långt ifrån bra. Jag sover, mår illa men jag försöker äta och försöker att orka.
Jag hoppas att det är spänningarna som släpper - för jag har inte, trots att det är närmare ett halvår med diagnosen, förstått riktigt vad jag faktiskt varit tvungen att gå igenom.

Jag har försökt lura mig själv i helgen att jag mått bättre än jag gjort, vilket resulterade i att jag blev sängliggandes igår. Allting tar sin tid - det är någonting man verkligen måste lära sig!

På sista behandlingstillfället hade jag aldrig något läkarbesök, de bara släppte iväg mig som om ingenting... När man gått på cellgifter i mer än sexton veckor så känns det lustigt att bara gå. Man har känt sig fången och helt plötsligt så fri! Man hade ju förväntat sig avskedscermoni, applåder och liknande - i alla fall av de andra patienterna! "Hoppas det går bra" är det man hälsar varandra och min pappa säger, som bara han kan, "hoppas vi slipper ses igen!" - jag älskar min pappa!

Återbesök hos läkarna blir först när jag är klar i Linköping - i slutet av sommaren.

När ens lillasyster går fram till en, ger en kram och säger "Lycka till på behandlingen! Du är stark!" med tårar i ögonen, då är det svårt att hålla igen, att vara kaxig! Det är inte i den situationen man ska behöva vara med sin lillasyster. Det är viktigt att jag nu försöker vara en förebild och visa hur man ska kämpa - fastän det är svårt!

Åttonde och sista cytostatikabehandlingen är gjord! Jag skulle varit klar för 8 veckor sedan, 2 månader, men det är svårt att älta nu! Jag är på god väg och har snart överlevt en dödlig sjukdom - det måste betyda att jag är stark någonstans!

När folk utifrån skriver och säger att man inspirerar dom, att de tänker på en och hejar på när man fortsätter kämpa gör att jag blir helt varm i själen! Fina människor! Det betyder så mycket att bara lämna ett ord! Folk tycker det är svårt och håller sig borta för att man är rädd att säga någonting fel, men när man är mitt i det så bryr man sig inte om småsaker - man blir så oerhört glad av ett "kämpa på!", "jag beklagar" eller "jag tänker på dig"... Och våga fråga! Jag berättar hellre än att skitsnack skapas och massa påhitt kring denna hemska sjukdom!

Många tycker det är tråkigt att jag inte har några bilder på bloggen men jag har faktiskt inga bilder överhuvudtaget från min sjukdomstid eller vistelse på sjukhuset. Lite bilder utifrån med familjen men de ligger på Facebook och Instagram.
Jag har valt att inte ta några bilder under mina sjukhusvistelser eller när jag ligger hemma och mår dåligt just för att jag inte vill titta tillbaka och må dåligt, tycka synd om mig själv och få ont i magen över allting igen när det är över- allt det där känner man redan utan massa bilder, för det får man! Kanske att jag lägger upp bilden på knölen jag upptäckte på halsen, och skulle skicka till pappa, så att ni ska få se vilka undervärk de där "hemska" giftena faktiskt gjort! Kanske att jag lägger upp bilder på mina utflykter med familjen, men jag vill inte ha en alldeles för deprimerande blogg, sjukdomen i sig är redan deprimerande och då behöver man lite glädje i vardagen!

För ungefär fyra-fem månader sen hade jag skrattat och stortjutit samtidigt
om någon hade påstått att det kommande halvåret skulle jag behöva utstå
närmare trettio nålstick plus några under narkos!

Jag är långt ifrån orädd idag men vet att jag är tvungen för att kunna
fortsätta leva mitt vanliga liv som den tjej jag var innan jag fått min
diagnos! Jag har långt ifrån bearbetat min skräck för nålar, sprutor och
blodprov – allt vad sjukhus innebär, men ibland är man tvungen att utstå sin
värsta fobi för att överleva. Ens värsta fobi kan vara livsavgörande och rädda
ens liv – hur sjukt det än låter i mina öron än idag!

På min sista behandling på sjukhuset för två veckor sedan träffade jag min
läkare som gav mig besked ifrån tidigare gjord kontraströntgen. Mina tumörer
har krymp till halva storleken, på vissa ställen även mer (de kommer alltid
finnas kvar lite ärrvävnad av dem och man kan inte säga om jag redan är ”frisk”)!
Jag hade helst sett honom jubla, men det är väl inte hans jobb. Det såg ”okej”
ut, det såg ut som de ville och min kropp har svarat som den ska på
behandlingarna.

När det här inlägget läggs upp så ska jag göra min sista behandling – cykel 4B,
min åttonde cytostatikabehandling, den 4 juli klockan 9.00 2013! Det är bara
att bita ihop, för idag är förhoppningsvis sista gången min kropp behöver
behandlas med gift!

Den 15 juli blir det förmodligen ännu en kontraströntgen och den 16 ska jag upp
till Linköping, träffa ännu några läkare och sköterskor, röntgas lite till och
få reda på hur allting kommer gå till när jag flyttar upp för mina strålningar –
ca 2 veckor efter besöket. Den 17 juli fyller jag 21 – det återstår att se hur
mycket firande det blir. Men det kommer bli en födelsedag jag kommer ihåg.
Födelsedagen året 2013.

Jag är snart frisk! Detta år kommer fortsätta att vara tungt men det har fört
min familj närmre! Vi kommer gå ur detta friska och så mycket starkare än vi
var innan den 19 mars 2013! Fuck cancer!