För ungefär fyra-fem månader sen hade jag skrattat och stortjutit samtidigt
om någon hade påstått att det kommande halvåret skulle jag behöva utstå
närmare trettio nålstick plus några under narkos!

Jag är långt ifrån orädd idag men vet att jag är tvungen för att kunna
fortsätta leva mitt vanliga liv som den tjej jag var innan jag fått min
diagnos! Jag har långt ifrån bearbetat min skräck för nålar, sprutor och
blodprov – allt vad sjukhus innebär, men ibland är man tvungen att utstå sin
värsta fobi för att överleva. Ens värsta fobi kan vara livsavgörande och rädda
ens liv – hur sjukt det än låter i mina öron än idag!

På min sista behandling på sjukhuset för två veckor sedan träffade jag min
läkare som gav mig besked ifrån tidigare gjord kontraströntgen. Mina tumörer
har krymp till halva storleken, på vissa ställen även mer (de kommer alltid
finnas kvar lite ärrvävnad av dem och man kan inte säga om jag redan är ”frisk”)!
Jag hade helst sett honom jubla, men det är väl inte hans jobb. Det såg ”okej”
ut, det såg ut som de ville och min kropp har svarat som den ska på
behandlingarna.

När det här inlägget läggs upp så ska jag göra min sista behandling – cykel 4B,
min åttonde cytostatikabehandling, den 4 juli klockan 9.00 2013! Det är bara
att bita ihop, för idag är förhoppningsvis sista gången min kropp behöver
behandlas med gift!

Den 15 juli blir det förmodligen ännu en kontraströntgen och den 16 ska jag upp
till Linköping, träffa ännu några läkare och sköterskor, röntgas lite till och
få reda på hur allting kommer gå till när jag flyttar upp för mina strålningar –
ca 2 veckor efter besöket. Den 17 juli fyller jag 21 – det återstår att se hur
mycket firande det blir. Men det kommer bli en födelsedag jag kommer ihåg.
Födelsedagen året 2013.

Jag är snart frisk! Detta år kommer fortsätta att vara tungt men det har fört
min familj närmre! Vi kommer gå ur detta friska och så mycket starkare än vi
var innan den 19 mars 2013! Fuck cancer!