Jag skulle vilja påstå att jag har blivit illa behandlad som en
tjugoårig cancerdrabbad tjej av Landstinget i Kalmar. En tjej som tidigare
aldrig har erkänt varken för sig själv eller för någon annan att man mått
dåligt – oavsett vad det har gällt.

När jag har tagit modet till mig att söka efter någon som kan hjälpa mig och
sedan i stort sett får ryggen till av de som ska hjälpa mig att bearbeta det
jag tvingats utstå så tappar man hoppet på människan – på vården och kunskapen
om att hjälpa!

Jag klandrar inte den första personen jag träffade, alla människor kan vara
sjuka eller ha personliga själ till att inte vara på jobbet . Jag klandrar
Landstinget i stort. Man kan inte släppa folk så lätt eller låta någon vänta i
halva sin sjukdomstid innan man hör av sig och det första man får är ”OM du mår
dåligt så får du höra av dig så kan jag träffa dig SÅLÄNGE”… Vad förväntar man sig
och vill ha som svar? Jag mår superbra! Jag är 20 år och har Cancer! Tack och
hej!

Jag har tillsammans med min familj bestämt att det är bättre att bearbeta saker
och ting själv, tillsammans med familj och vänner! Tack Landstinget i Kalmar,
tack för hjälpen för att hitta min väg tillbaka!

"Jag har Cancer. En sjukdom man inte kan fejka!..."
Min text om människors "påhopp" kring min sjukskrivning och min kontakt med
myndigheten man har kontakt med under denna tid, får jag inte publicera för min
pappa då det alltid finns människor som stör sig, som vill förstöra. Så det håller jag
för mig själv och kan kanske skicka till mina närmsta som vill läsa.