Jag är glad ena sekunden för att sedan stortjuta i nästa. Personerna jag
älskar så innerligt pratar jag hatiskt och med aggressiv ton till. Elaka
kommentarer flyger ur mig, men samvetet är det inget fel på, för jag skäms så
oerhört mycket sekunden efter! Sjukdomen liksom humöret går i vågor. Jag lider
av att inte kunna hantera mitt humör och att börja gråta utan att egentligen
inte veta varför, detta gör självklart folk runtomkring mig obekväma. Att inte
kunna säga varför jag gör som jag gör utan att bara kunna förklara det som
någonting som hör till chocken över sjukdomen är frustrerande! Folk förstår,
men när man tidigare varit stark och kanske inte i alla situationer visat hur
man mått gått till att inte kunna hantera att tårarna rinner för ingenting är
konstigt.

Folk som inte träffat mig sedan jag blev sjuk har föreställt mig som blek med
ringar under ögonen, kanske flintskallig – cancersjuk helt enkelt. När man
sedan träffar mig, de veckor jag mår hyfsat bra, säger att det lyser om mig.
Och oj vad det lyfter mig! Det är läskigt att man inte ser att jag är sjuk för
att det kan betyda att vem som helst skulle kunna vara sjuk men jag är så
oerhört tacksam över att behandlingen visar sig så bra på mig och att folk inte
ser på mig att jag lider av cancer.

Nu ska jag kila iväg för att träffa Nina! Vi ska handla mat och sitta i hennes
trädgård och bara prata! Det är orättvist för Nina har haft så många nära som
drabbats av cancer och hon om någon är stark som orkar stötta och stanna kvar
när hon ser hur sjuka vissa av ”oss” varit! Jag har tur som har en så stark och
bra bästa vän!

Du är bäst! Jag älskar dig!!!