En dryg månad sedan jag skrev och ungefär lika lång tid kvar tills jag
börjar mina strålningar i Linköping och alltså är klar med cellgifterna och
snart även sjukdomen! Peppar, peppar!

I onsdags var jag på sjukhuset för att göra en kontraströntgen. En röntgen som
ska visa hur cellgifterna tagit och om de cancerdrabbade delarna i kroppen minskat
och till vilken storlek – inte om det är någon aktivitet. Detta besök var ett
av de värsta sedan jag fick beskedet och jag kunde inte kontrollera min kropp
och min reaktion alls! Det kändes mer som att man backade i sjukdomen än gick
framåt – jag är rädd för vad bilderna ska visa, rädd för att jag inbillar mig
till en friskare person än vad jag kanske egentligen är!

Väntan är det värsta med hela sjukdomen. Väntan på beskedet om din utredning,
vad du har för sjukdom, din behandlingsplan, besök, röntgen, prover, med mera,
med mera!

När man har drabbats av Cancer så går det inte att fokusera på det negativa
(även om det är svårt att undvika…)! Man måste hålla huvudet högt, tänka
positivt och försöka se de bra sakerna i dagarna, i livet.

Cancer är en hemsk sjukdom som ingen borde drabbas av. En sjukdom som man inte
kan påverka och som många blir väldigt sjuka av, men det är fortfarande
ingenting som smittar! När jag är ute på stan märker jag att folk jag känner
eller tidigare känt på något sätt undviker mig. De är rädda att komma fram och
prata, rädda att fråga... Men är du drabbad av en sådan hemsk sjukdom så vill
du hellre att folk frågar än att de håller sig undan och sedan pratar och spekulerar
bakom ryggen på dig! Jag är sjuk, men jag smittar inte och det är den känslan
ni ger mig när ni håller er borta!

Hur jag mår beror mycket på min inställning till saker och ting, vill jag tro. Sjukdomen
har hjälpt mig till att bli en positivare person med en ljusare syn på livet
och jag uppskattar små saker, som man tidigare tagit för givet, lite extra! Jag
gör det jag känner för och det kanske även gör mig mer egoistiskt i sättet att
tänka med tanke på att jag tidigare endast gjort vad andra känt för och
anpassat mig till fullo. Säga vad man vill, jag har börjat leva ut livet mer efter
jag fått diagnosen än innan!