Idag är ingen bra dag. Jag vill helst inte gå utanför dörren alls, men
det är då det är som viktigast att ta sig i kragen, byta om och bara gå ut. Jag
har ringt sjukhuset och sagt att jag valt att inte ta mina prover idag, jag tar
dem imorgon istället – känns bra att man kan styra lite själv och sköterskorna
på dagvården på avdelning 18 är tillmötesgående (fastän jag inte fick slippa
helt och hållet…)!

Som jag skrivit förut så är det skötorskorna på dagvården som gör att jag
orkar. Landstinget övriga personal är långt ifrån hjälpsamma! Jag förstår att
de är vanliga människor som också kan vara sjuka, som också har familjer och
tragedier i släkten men det är väl knappast så att det bara finns en person på
varje position? Behöver en människa hjälp och har tagit så mycket mod till sig
att både erkänna för sig själv och för andra och ta steget till att våga ta
hjälp, söka vård eller vad det nu kan vara man behöver hjälp med så är det
minsta man kan göra att försöka hjälpa!? Det är deras jobb! Det krävs mycket
för att våga erkänna att man, som i exempelvis mitt fall, behöver prata med
någon… vilket jag nu gett upp!

Ingen i min släkt, varken på mamma eller pappas sida, har haft Cancer så långt
bak vi kan se. Hodgkins är ingen ”ärftlig” form men jag slutar inte fråga mig
själv vad jag gjort för fel!? Jag ÅT bra, jag TRÄNADE bra, jag röker inte,
festar och dricker alkohol ytterst sällan och i de fall ytterst lite! Jag
GJORDE allt man skulle för att undvika Cancer, jag var den personen som enligt
alla dessa råd var skyddad ifrån att drabbas! Dessa råd är bullshit och pappa
skrattar än idag åt att jag i rent ursinne slängde ur mig det till läkaren
under min inskrivning på avdelningen – ”Ni påstår att man ska leva på ett visst
sätt för att undvika att bli sjuk! Men jag ska säga dig en sak, det är ren
jävla BULLSHIT!!!”.

Jag gjorde allting man skulle göra rätt och det är först nu man blir nojig! Man
kan omöjligt styra över denna hemska sjukdom och jag tycker det är illa att gå
ut med olika ”regler” man ska följa för att undvika att bli sjuk när det ändå
inte hjälper! Du kan leva hur ohälsosamt som helst, hela livet, och ändå slippa
att bli drabbad…

… Idag, när jag är sjuk, så vill läkare och sjuksköterskor att jag lever allt
annat än hälsosamt. De vill att jag ska äta mycket fett, kolhydrater och salt –
i och för sig ser de all mat man får i sig som bra mat just nu! Jag ska försöka
promenera men undvika styrkelyftning och annan tung träning (just nu). Jag
hoppas att jag hittar tillbaka till mina sunda vanor så fort jag blir frisk,
det var min livsstil innan jag blev sjuk, men man undrar ju om det kanske var
det som gjorde att jag drabbades… tankarna slutar inte snurra!

En dryg månad sedan jag skrev och ungefär lika lång tid kvar tills jag
börjar mina strålningar i Linköping och alltså är klar med cellgifterna och
snart även sjukdomen! Peppar, peppar!

I onsdags var jag på sjukhuset för att göra en kontraströntgen. En röntgen som
ska visa hur cellgifterna tagit och om de cancerdrabbade delarna i kroppen minskat
och till vilken storlek – inte om det är någon aktivitet. Detta besök var ett
av de värsta sedan jag fick beskedet och jag kunde inte kontrollera min kropp
och min reaktion alls! Det kändes mer som att man backade i sjukdomen än gick
framåt – jag är rädd för vad bilderna ska visa, rädd för att jag inbillar mig
till en friskare person än vad jag kanske egentligen är!

Väntan är det värsta med hela sjukdomen. Väntan på beskedet om din utredning,
vad du har för sjukdom, din behandlingsplan, besök, röntgen, prover, med mera,
med mera!

När man har drabbats av Cancer så går det inte att fokusera på det negativa
(även om det är svårt att undvika…)! Man måste hålla huvudet högt, tänka
positivt och försöka se de bra sakerna i dagarna, i livet.

Cancer är en hemsk sjukdom som ingen borde drabbas av. En sjukdom som man inte
kan påverka och som många blir väldigt sjuka av, men det är fortfarande
ingenting som smittar! När jag är ute på stan märker jag att folk jag känner
eller tidigare känt på något sätt undviker mig. De är rädda att komma fram och
prata, rädda att fråga... Men är du drabbad av en sådan hemsk sjukdom så vill
du hellre att folk frågar än att de håller sig undan och sedan pratar och spekulerar
bakom ryggen på dig! Jag är sjuk, men jag smittar inte och det är den känslan
ni ger mig när ni håller er borta!

Hur jag mår beror mycket på min inställning till saker och ting, vill jag tro. Sjukdomen
har hjälpt mig till att bli en positivare person med en ljusare syn på livet
och jag uppskattar små saker, som man tidigare tagit för givet, lite extra! Jag
gör det jag känner för och det kanske även gör mig mer egoistiskt i sättet att
tänka med tanke på att jag tidigare endast gjort vad andra känt för och
anpassat mig till fullo. Säga vad man vill, jag har börjat leva ut livet mer efter
jag fått diagnosen än innan!

Min mamma sa alltid till mig och min syster när vi var små att ”elaka människor är osäkra människor”.
Jag är rädd för att folk utifrån ska vara elaka emot mina nära, rädd att jag
inte ska kunna vara där vid rätt tillfälle och hjälpa… sedan kommer jag på mig
själv med att jag är elak. Jag är elak just mot mina närmaste - föräldrarna,
systrarna, pojkvännen och ibland till och med hunden. Jag säger elaka saker och
den senaste veckan har jag varit vassare än tidigare.

Jag skulle varit klar med mina cellgiftbehandlingar nu. Jag skulle egentligen
snart sitta i bilen på väg till Linköping för att strålning. Egentligen skulle
jag vara några steg närmare målet än vad jag är nu. Jag är på toppen och min
pappa säger att nu är det nerförsbacke och snart är vi framme. Jag är klar med
cellgifterna om drygt två månader och förhoppningsvis helt klar om kanske tre –
MEN JAG SKULLE KUNNAT VARIT KLAR MED ALLT INOM EN MÅNAD!

Allt detta gör mig till en osäker person. Min kurator sa till mig (på ett
ungefär, men mycket klokare, förståeligt och bättre)

- Om Greta på stan, som du inte känner, gjort någonting som gjort dig arg. Hade
du ställt dig och skrikit på Greta då?
-Nej!
-Nä, för då tar man ut denna ilska på sina nära, för du bryr dig om dom, du vet
att dom bryr sig tillbaka och du vet också att dom stannar kvar och förstår
dig!

Egentligen är det sjukt men så är det nog. Jag skäms och försöker undvika mina
dippar på humöret men kompensera upp det med mina toppar!

Det jag egentligen vill säga är att jag älskar min familj och mina vänner över allt annat!
Livet är för kort för att vara arg och bråka!!!

Ni vet när man är trött efter en lång dag. När allting blir mycket mer
känsligt och man kan börja gråta för att man inte når tröjan längst upp i
garderoben eller för att äggen som du skulle äta till frukosten morgonen efter
är slut. Precis likadant kommer cancer-tankarna till mig på kvällen – tankar
tillsammans med ångest och gråt!

Det vet alla. Allting blir jobbigare och dumma tankar kommer till en när man är
trött. I förrgår (16/5) var det extra jobbigt för mig. Jag och min pojkvän var
ute och gick kvällspromenaden med hunden, vi pratade om gamla låtar och helt
plötsligt kom det bara till mig. Jag fick låna en ängel – Shirley Clamp. Denna
låt lyssnade jag mycket på för några år sedan.

En dokumentär, ett barn som var svårt sjuk i cancer, man fick följa barnet i
månader, kanske år. Familjen visste att barnet skulle gå bort, men självklart
hoppades dom. Dokumentären slutar med att barnet dör och denna låt spelas. Jag
skickar sms till pappa att om någonting händer mig så vill jag att denna låt
spelas och får till svar att ”Ingenting kommer att hända dig”, mamma kommer och
håller om mig och jag får samma svar ifrån henne.

Idag när man är pigg så kan man skämmas och fråga sig själv varför man skriver
sådana dumheter. Men man måste dela med sig. Det är på kvällen mina ärliga
tankar om cancer kommer. Jag är rädd, jag är ledsen och undrar självklart en
väldig massa. Och man får vara och känna allt detta! Man kan inte vara stark
hela tiden utan måste dela av sig av sina tankar och känslor. Detta är
någonting jag måste jobba med, vilket jag ska göra tillsammans med min kurator,
men det är tufft även det. Jag måste lära mig att mina föräldrar och vänner
blir minst lika arga och ledsna av att jag inte delar av mig med vad jag känner
– jag försöker bara visa mig stark…