Det har gått över en vecka sedan jag skrivit, jag har varken haft ork eller lust att skriva. Det börjar väl mer och mer gå upp för mig vad allting egentligen handlar om och det är jobbigt psykiskt – att man inte kan hantera sina känslor eller det som händer runtomkring.

Jag har i alla fall fått min andra cytostatikabehandling + besked om kartläggningen av sjukdomen efter röntgen. De har upptäckt att det även finns i min bröstkorg. Jag var på något sätt beredd på det. Jag har sökt och läst mycket om det och det verkar som att det är vanligt att man har Hodgkins på fler ställen i kroppen än ett. Självklart ska jag inte sitta här och skriva som om det inte var någonting när jag fick beskedet. Tvärtom, jag grät och snorade och grät lite till. Man märkte att läkaren blev illa till mods. Fick till och med honom att säga ”Vi kommer klara oss ur detta tillsammans”, vilket ingen annan läkare sagt, utan då ska man vara stark själv. Nästa behandling, den 25 april, kommer jag förmodligen att få reda på hur vi kommer fortsätta med just min behandling – om det kommer bli cellgifter under en längre tid eller om jag kanske bara behöver 2 cykler med cellgifter (4 gånger) och sedan strålning… Jag vet inte vad jag vill eftersom det är risker med strålning… Jag vill bli frisk fort, men jag vill kunna leva någorlunda ”normalt” efter sjukdomen också.

Denna behandlingsomgång har varit annorlunda jämfört med förra, på gott och ont. Förra gången hade jag opererat in min porth-a-cath dagen innan så då var jag även öm och ”orörlig” av det. Jag har mått illa och inte haft någon större matlust även denna gång men jag har tillsammans med mina föräldrar, syster och pojkvän tvingat i mig mat. Denna gång har jag dock även fått problem med mina spottkörtlar och slemhinnor i munnen. Det gör ont att äta och detta försvårar givetvis allting ytterligare. Allt detta är man så medveten om att det kan hända när man får diagnosen då det enda du i stort sett gör är att googla på sjukdomen, symtom, behandlingar osv, men man tar det. Man kan leva med det, bara man blir frisk!!! Och jag vet att jag måste för att om man tappar vikt försvårar det hela processen. Alla kalorier är bra kalorier.

Jag mår som sagt inte helt hundra än men är på bättringsvägen och jag ser ”ljuset” då jag mådde så bra sist efter behandlingen!  Ser fram emot en ”frisk och ledig vecka” ifrån sjukhusbesök!